Sliding doors

Ibland roar jag mig med att fundera på hur livet hade sett ut nu om jag vid några vägskäl bakåt i tiden valt annorlunda. Inte för att jag önskar att jag valt annorlunda utan mer som en spännande tanke eller som en film, typ Sliding Doors. I kväll roade jag mig med detta.

Till följd av att jag satt och tittade på Veckans Brott kom jag att tänka på min blixtvisit på polishögskolan år 2000. Jag stod ut i två dagar. Sen var alla mina fördomar om poliser bekräftade och jag ville inte mer. En vecka efter att jag hoppat av utbildningen kontaktades jag av en mystisk man som sa sig vara utbildningsansvarig. Han ville luncha med mig och höra efter varför jag hoppat av polishögskolan. Ett mycket märkligt möte som kändes som det var "off agendan" liksom. Jag var tvungen att åka till Solna (jag bodde i Örebro) och träffa honom på en restaurang där jag betalade min egen lunch. Hela mötet var märkligt då den här mannen, som under hela lunchen, var lite väl smickrande och inställsam.

Jag minns att jag kände mig väldigt bekräftad. Han prisade allt jag sa. Mitt ogenomtänkta ifrågasättande av utbildningen likväl som mina naiva förslag på ändringar i rekryteringen av aspiranter och annat. När vi skildes åt gav han mig sitt visitkort och sa att jag gärna fick höra av mig i framtiden om jag "behövde nåt". Vad slut!

Så här i efterhand har jag tänkt att det kanske var "Kapten klänning" jag lunchade med. Han jobbade ju där vid den här tidpunkten. Tänk om jag hade kontaktat honom för jag på riktigt trodde att han kunde att han kunde hjälpa mig på nåt sätt. Typ med anledning av mina dåvarande studier i sociologi och kriminologi och önskan att få jobba organisatoriskt inom den genren.

Usch. Jag vill inte tänka på det längre.

Förflyttar i stället tanken till ett trevligare vägskäl som det 2004 då jag valde mellan soc i Edsbyn och spanskastudier i Guatemala. Valet hade inte kunnat bli mer rätt.

En vardag ej mer spännande.

Det känns gött!