Tankar efter gårdagens dokumentär

Jag sitter vid mitt bord. 

Trött. Utmattad. Uppgiven.

5 års kaos har tagit ut sin rätt. 5 års träningsläger i hopp om en bättre vardag likaså.  

Hoppet har övergivit mig. Det finns ingen hjälp. Inget stöd. Ingen lösning.

Vem lurade mig och sa att det finns?

Jag står här utan framtidstro. Idéerna är slut. 

Inte ett korn av förväntan om att någon människa ska ha något klokt att säga. 

I min hopplösa stund tar mig samman och lyfter luren och ringer ett samtal. Ett samtal till någon som jag inte tänkt de allra bästa tankarna om.

Då plötsligt händer det. 

Jag får en chock.

Någon talar till mig som om den vet. 

Och som den vill.

Och som att det visst finns lösningar och stöd.  

Ett nytt hopp tändes i detta ögonblick.

Det är värt några tårar.

Dom ligger visst redan på skrivbordet i en pöl. 

En pöl stor som en femkrona men värd så mycket mer. 

En pöl av hopp.