Det är ledorden för mig! För vardagen känns mer ofta som en svettig kamp än en trevlig mingeltillställning med sköra glas och gott snacks.
Om jag inte vore känslomässigt närvarande och ärlig så hade detta inlägg varit av en annan karaktär. Som en lycklig statusuppdatering på Fejjan. Typ.
Men jag säger inte att jag är olycklig. Jag har dock mindre lyckliga dagar ibland.
Sorgliga.
Kämpiga. Svåra.
Dagar då det råder kaos från början till slut, vilket kan vara ofta med ett barn med lite speciella behov. Som vår älskade Simon.
Tillvaron är liksom mättad som den är. Utan extra pålägg.
Mackan är för fet redan i grunden. Fet, fet, fet!
Det finns inte plats för 4 dagars mjölkstockning, 10 snoriga näsborrar, 3 födelsedagskalas, en bortasovande förälder och hallrenovering.
Eller inte ens en hederlig, vanlig dusch med shampoo och balsam och imma i hela badrummet.
Finns inte plats.
Idag var en proppmätt dag.
Tony bortrest.
När klockan slår 16.30 sitter jag på köksgolvet.
Barnen ska ha mat (inte jag för det har jag inte tid med eftersom vi ska vara på slalomkul om 40 minuter och jag har 18 saker att göra).
I micron står den lätta, snabblagade middagen på värmning. Risgrynsgröt på korv.
Bredvid mig på golvet har jag den bra elektriska bröstmjölkspumpen med lång sladd (så jag når över hela arbetsfältet - hemmet). Pumpen pumpar. Katten sitter och glor på pumpenanordningen som rör sig upp och ner och börjar busa med den.
Marcus spelar Ipad med alldeles för högt ljud.
Simon tjatar som en papegoja för 500 000 miljoners hundra åttionde gången om vad han vill ha i födelsedagspresent.
JAA, jag vet! En hotwheels 4-lane elimination som han sett på ett youtube-klipp. Jag har letat reda på en sån dessutom. På tysk-amerikansk-brittiska Ebay och budat och vunnit och en blek britt har skickat den hit. En begagnad som säkert luktar fish´n chips! Men det var den enda jag hittade. På hela jordklotet. Och den måste ju Simon ha.
Marcus försvinner från bordet. Micron går. Pumpen pumpar. Katten busar. Simon tjatar. Jag matar. Judit är lugn.
Så påpassligt att telefonen ringer.
Med min tredje hand, som jag inte håller pumpen eller matar Judit med, greppar jag telefonen.
- "Hej, det är Hans på habiliteringen. Vad gör du"?
Jo jag sitter på golvet och pumpar bröstmjölk och matar spädbarnet medan en papegoja håller på att göra mig vansinnig och en katt leker med en asdyr mannick som jag hyrt på bvc. Så du ringer lite olämpligt.
Hade jag velat säga. Om det inte var för att jag är en helt vanlig människa som vill bihålla en någotsånär normal, human fasad.
"Inget särskilt, säger jag!"
Inget särskilt?!
Hur kan jag vara så dum i huvet och säga det?
Samtidigt hör jag Marcus vråla: FÄÄRDIG.
Eftersom jag inte kommer på tre sekunder vrålar han igen och ännu högre. "Jag är FÄÄÄRDIG! Jag har bajsat"!
Jo tack!
Vad jag och Hans pratade om vet jag inte riktigt.
Vi hann till slalomkul.
Nu sover alla och jag kan pumpa i lugn och ro.
Det är livet det!
du är underbar och livet är dagarna som kommer och går visst är det sant -jag dricker mitt björkte från en sprängticka goggla på det du ...biter över höstmörkret och börjar min dag men värmen från det du skriver ger glöd och jag ge mig så in i vardan försöker göra frågor som jag begriper om bokföring ser ett skitigt golv och en katt som ligger och väntar på Sven mig ser han inte ....katten alltså ..väl mött i cyperspace eftersom jag inte fattar detta med avsändare skriver jag Viveka Danielsson mig som anonym för att vara anonym passar mig inte
SvaraRadera