Reflektion

Alla har lagt sig. Katten gör sig redo för nattsömn med en sista svanstvätt. Barnen sover.

Det råder tystnad.

Det enda jag hör är kluckande ljud från akvariepumpen och Judits mysiga andetag. 

Jag tänker. På oss. 

Här är vi.

En familj. Två föräldrar och tre barn. 

Vi existerar. Trots allt. 

Mamma, pappa, pojke, pojke, flicka. 

Fem stycken. 

Av kött och blod, kropp, ande och själ. Eller hur man nu tror.

Tänk att vi lever. Och har varandra.

Ibland måste jag liksom återkomma till det. Återkomma till sanningen om att vi är en enhet. Återkomma till kärleken. 

Den grundläggande kärleken varur vår enhet härrör. Håller ihop.

Jag gör det nu. 

Behöver det. 

Jag lyssnar länge. Och hör. 

Judits fina andetag med lite snor som åker fram och tillbaka. 

Marcus små ben som aldrig är stilla. 

Simons små gnälliga läten som kommer och går.

Maken som obekymrat somnar trots fullmåne och trubbel. 

Jag tänker mera. Och känner. 

Tänker på de stunder då jag är mindre stolt över mig själv.
Stunder då negativa känslor och stress kväver kärleken. 

Hur kan jag nånsin bli less på att suga snor med näsfrisa ur en så fin liten bebis?

Hur kan jag tillåta mig att bli arg på den lilla pojken som inte står stilla när jag försöker klä honom?

Hur kan jag sänka mig till att sura över en kämpande pojkes gnäll när jag vet hur han har det?

Hur kan jag i orättvisans namn gnälla på en make som inte spikar lister eller skurar toastolen när han gör så mycket mer?

Jag skäms. 

Men i vardagens ständiga bestyr. I slentrianens tecken. I kaos, i osämja och sura miner som råder ibland. I konsumtionshets och ilands-smörja kan det lätt bli så. 

Att Kärleken kvävs.

Tystnad, lugn, tankar, reflektion, känslor.

Tänker, känner, minns. 

Behövs. 

Ger syre igen. 

Åt det kvävda.

Åt kärleken.

Som finns. 

Där. 

I smolket hela tiden. 

Ibland tar det dock lite längre tid att rota fram den. 

Älskar er!