Den 14 februari. I förrgår alltså.
Killarna kommer hem från dagis. Med ivriga små Kuoma-stövel-steg springer de så snabbt de bara orkar uppför trappen i vårt kalla trapphus.
Dörren hinner knappt öppnas förrän de kastat sig på hallgolvet och slitit av sig sina miniryggor. Vantarna är redan avtagna och kastade åt något håll, in i något dammigt hörn.
Deras knubbiga små fingrar krånglar upp dragkedjorna på ryggorna. De korta armarna slukas hela av ryggorna och händerna vevar runt i dess bottnar. Nu får de napp.
De utropar i kör:
Här mamma, titta mamma!
Titta vad jag gjort till dig.
Och den här har jag gjort till Marcus. Och Simon. Och till pappa. Titta, titta!
Hjärtan av allsköns material och färger. Lera, papper, färg, glitter.
Ojämna klippkanter och knöliga lerhjärtan skriker kärlek.
Kärlek, kärlek, kärlek!
Kärlek som går rakt in i en mammas hjärta.
Alla Hjärtans Dag må vara ett kommersiellt och amerikaniserat spektakel.
Men i denna stund, så mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar