Så kan det bli vissa dagar. Som idag.
En dag förklädd i cirkusnummer tar sig ofta en chockartad början. Ja så att man ska vakna till ordentligt. En tidig, snabb Saltomortal (av orden saltus = hopp och mortal = dödlig). Ja ett dödssprång rätt in i kneget, slitet, jobbet. Pang!
Kanske lika bra det. Så att efterföljande aptrick och clownnummer inte får fäste.
Efter Saltomortalen rinner det mesta av som vatten på en gås. Trots direktörens idoga försök att piska upp stämningen med virveltrummor och tysssstnad. Inget biter.
Dumma hundar som gör konster för en halv Frolic. Elefanter kedjade i bojor. Lortiga akrobater i diskodräkter som får cirkuslivet att framstå som något som det inte är.
Glamoröst?
Bakom den glittriga, glättiga, skojiga, trevliga fasaden finns en annan sanning.
Det vet jag. För när jag var liten brukade jag snoka runt bland cirkustälten, mellan föreställningarna, på gärdet hemma i Kumla. Sanningen är min.
Manegen är som känt centrum för hela cirkusen. Manegen eller middagsbordet? Är det nån skillnad? Inte ibland. Inte dagar som denna.
Kan jag få stänga cirkusen nu? Säga hejdå till publiken.
Om några timmar så. Ska bara åka på cirkus först. Till Bollnäs.
Maken får åka med barnen. Det blir skoj.
Själv har jag fått nog.
Av cirkus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar