Stilla.
Men går ändå på något vis.
Framåt?
Ibland kan jag dock inte urskilja om det är framåt. Eller bakåt.
Och ibland är känslan den, att det som omsluter mig är i mer rörelse än jag själv.
Ofta är det dock jag som rusar.
Iväg.
Från det som omsluter mig.
Min omgivning.
Jag önskar att jag kunde stå stilla. Och urskilja.
Om det är jag som går före eller efter.
Eller åtminstone känna att det är okej.
Att inte vara där dom andra är.
Dom som bara går.
Utan att tänka.
På vad de lämnar.
Sig.
Bakom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar