Ängslig, sorgsen, trött. Men hoppfull.
Ditt trygga rum omsluter henne - liksom det trygga lilla fågelboet omsluter fågelmamman och hennes ungar.
Insvept, dold.
Men sedd. Och hörd.
Ditt rum har funnits genom tider och generationer. Hon känner det.
Det kontinuerliga och fasta.
Det hoppfulla.
Spåren från tidigare generationer.
Vissheten om att fäders förfäder sökt ditt rum av samma skäl.
Hoppfullheten leder henne fram.
Till dörren.
Dörren som hon tidigare inte vågat öppna av rädslan att falla ner i den bottenlösa avgrunden.
Det materiella myntets baksida dit insikten om de materialistiska värdenas meningslöshet lett henne.
Men dit hon inte vågat gå.
Avgrunden är inte bottenlös längre.
Hon tror sig tro.
Det.
När ditt rum har talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar