Den långa vägen till en burk Concerta. Del 6.

Hur ska det egentligen gå?

Med allt?

För mitt barn?

Proppad med frågor utan svar,

står jag här.

Svajande,  

men väl förankrad. 

Bojad, 

som en fånge. 

I ovisshetens land. 

Som i en oändlig dröm. 

Jag vill bara vakna.

Upp. 

Sätta mig på sängkanten. 

Nypa mig i armen. 

Och puh. 

Pusta ut. 

Skaka av mig drömmen.

Kliva upp till en ljus morgon. 

Silkes-len. 

Ombordstiga det mjukaste och fluffigaste molnet och låta mig seglas genom dagen ljudlöst och stötfritt. 

Om jag kunde,

bara för en dag,

Få slippa. 

Ovisshetens boja.