Nummer nio ut.
Sist men icke minst.
Rebecka Hallgren.
Jag är inget större fan av Magnus Uggla, men en gång hörde jag honom säga en grej som var bra. Jag citerar:
"När man är vuxen så har man liksom inte roligt. Man kan ha trevligt med vänner och så men det är inte roligt så som när man var ung" (M.Uggla)
Jag kan känna igen mig i det.
Det där hämmade livet som medföljer inträdet i vuxenvärlden och bildandet av familj.
När det plötsligt blir så mycket allvar.
Som man själv ska stå för.
Axla en massa ansvar.
Boring.
Inte undra på man inte skrattar så mycket längre.
Eller har så där hysteriskt roligt. Som man bara hade med tjejkompisarna.
Förr.
Den där porlande flickigheten som bara fanns där och var självskrattande.
Och glad.
Numera är den som höljd i dunkel.
Men tydligen finns den där någonstans.
För Rebecca lockar fram den.
Denna stora människa i en så liten kropp.
En sån glad och levande uppsyn.
Leende. Porlande. Bubblande.
Och frisk.
Såsom om en kraftig vind sveper med sig de vissnande löven från träden sveper hon undan det vissna i mig.
Och lockar fram den där flickaktiga glädjen.
Den som jag glömt.
Som en jäkla mega Glossy-box är Rebecka.
Varje dag.
Bubbelgumsdoftande och sprallig och innehåller rubbet av den där vardagslyxen som en sliten, tråkig, trebarnsmor behöver.
Mp3-filer med host-låtar och annan medryckande 80-talspop.
Chokladpraliner, koffeinkickar och skönhetstips.
Fixar allt i ett litet kick.
Plötsligt känns inte vuxenlivet så betungande längre.
Det är Rebecka som axlar mig.
Jag hoppas få ge tillbaka lite nångång.
En bouta-Glossybox.
För det behöver alla.
Det är värt en lucköppning det.
måndag 22 december 2014
Lucka 19. Linnea
Nummer åtta ut.
Linnea Jonsson.
Den tiden det begav sig då tv-programmet Robinson hade sina glansdagar så brukade frågan
"vad skulle du ta med dig till öde ö" dyka upp lite nu och då. I mina kretsar.
Alltså, om du skulle spendera en lååång tid på en ödslig ö och endast fick välja en grej att ta med. Vad skulle det vara?
Diskussionerna kunde bli långa och livliga och förslagen oändliga. Inte alltid var vi heller överens om vilka egenskaper denna grej skulle besitta. Men typ:
Praktisk
Pålitlig
Vass
Mångsidig
Stark
Funktionell
Den ene hade klurigare ideer än den andre. Eldstål. Fiskenät. Multiverktyg, osv.
Själv tyckte jag aldrig att jag kom på det ultimata.
Förrän nu.
Nu vet jag.
Såklart.
Linnea!
Den ultimata överlevnadsmänniskan.
Som klippt och skuren
Hon skulle förse mig med allt jag behöver på den där ödsliga ön.
Mat
Vatten
Värme
Gott sällskap.
Om jag ramlar i vattnet skulle hon ge mig sin flytväst.
Behöver vi vandra 500 mil så tar hon mig på ryggen om jag behöver vila.
Kommo det ormar eller andra vilda (farliga djur) så går hon i bräschen för mig.
Det litar jag på.
För hon är trofast.
Pålitlig.
Uthållig.
Skulle aldrig lämna mig i sticket. Och skulle stå ut.
Med mig.
Även.
Dessutom skulle hon nog själv trivas på den där ön. Även om hon ibland kan ge skenet av att vara en lite hemmakär typ, så hade hon gillat det där livet.
Äventyret.
För bakom de där trofasta ögonen glimtar en mer äventyrlig längtan.
Tror jag.
Att jag sett.
En längtan om att få ge något till dem som har det sämre än oss i väst.
Till dem som inte har något.
Ge det finaste.
En bit av sig själv.
En trygg stund.
En Linnea-hand.
Jag tror Linnea kommer att vara oss trogen ett tag till.
Tills längtan till Indien blir för stor.
Det är värt en lucköppning det.
Linnea Jonsson.
Den tiden det begav sig då tv-programmet Robinson hade sina glansdagar så brukade frågan
"vad skulle du ta med dig till öde ö" dyka upp lite nu och då. I mina kretsar.
Alltså, om du skulle spendera en lååång tid på en ödslig ö och endast fick välja en grej att ta med. Vad skulle det vara?
Diskussionerna kunde bli långa och livliga och förslagen oändliga. Inte alltid var vi heller överens om vilka egenskaper denna grej skulle besitta. Men typ:
Praktisk
Pålitlig
Vass
Mångsidig
Stark
Funktionell
Den ene hade klurigare ideer än den andre. Eldstål. Fiskenät. Multiverktyg, osv.
Själv tyckte jag aldrig att jag kom på det ultimata.
Förrän nu.
Nu vet jag.
Såklart.
Linnea!
Den ultimata överlevnadsmänniskan.
Som klippt och skuren
Hon skulle förse mig med allt jag behöver på den där ödsliga ön.
Mat
Vatten
Värme
Gott sällskap.
Om jag ramlar i vattnet skulle hon ge mig sin flytväst.
Behöver vi vandra 500 mil så tar hon mig på ryggen om jag behöver vila.
Kommo det ormar eller andra vilda (farliga djur) så går hon i bräschen för mig.
Det litar jag på.
För hon är trofast.
Pålitlig.
Uthållig.
Skulle aldrig lämna mig i sticket. Och skulle stå ut.
Med mig.
Även.
Dessutom skulle hon nog själv trivas på den där ön. Även om hon ibland kan ge skenet av att vara en lite hemmakär typ, så hade hon gillat det där livet.
Äventyret.
För bakom de där trofasta ögonen glimtar en mer äventyrlig längtan.
Tror jag.
Att jag sett.
En längtan om att få ge något till dem som har det sämre än oss i väst.
Till dem som inte har något.
Ge det finaste.
En bit av sig själv.
En trygg stund.
En Linnea-hand.
Jag tror Linnea kommer att vara oss trogen ett tag till.
Tills längtan till Indien blir för stor.
Det är värt en lucköppning det.
Lucka 18. Jessica
Nummer sju ut..
Jessica Westin.
Alias "Jeckan"
Det fick bli Jeckans tur idag. Eftersom hon fyller år. Tycker det passar bra.
Hon är egentligen yngst i arbetskamratskaran och skulle vara sist ut i kalendern eftersom jag försökt gå efter ålder. Äldst-yngst.
Yngst förresten?
Hur gammal är Jeckan?
Blott 25 blir hon idag.
Vem kan tro det?
Jag träffade Jeckan för första gången långt innan hon började jobba med oss.
På ön.
Någongång under åren 2004-2006. Då var jag nyinflyttad och alla människor var bara människor i mängden. Det blir liksom så när allt är nytt och man försöker hitta rätt i det nya.
Jeckan var då typ fjortis.
Jag var 31.
Trots sin ringa ålder var hon en av dom få som utmärkte sig i människomängden.
Jag minns henne då.
Jag minns det nu.
Liten.
Men rakryggad.
Positivt egen.
Och pondus.
En sån där man gärna vill luta sig mot.
Så är det än idag.
Tio år senare.
Karakterisktikan finns kvar.
Än mer utpräglad.
Jeckan är allt det där och lite till.
Trygg!
Jag lutar mig gärna mot henne.
Hand i hand på svåra uppdrag.
Ber om hjälp.
Det känns så bra.
Trots nästan 20 års ålderskillnad är hon mer än min jämlike.
En klippa.
Jessica betyder förövrigt "den som skådar".
Kanske ligger det nåt i det.
Att vara smart nog att betrakta sin omgivning och en situation innan man fäller ett uttalande.
Att ha det tålamodet.
Det är få förunnat.
Koll på läget.
Det är Jeckan!
Och hon fyller år idag.
Det är värt en lucköppning det.
Jessica Westin.
Alias "Jeckan"
Det fick bli Jeckans tur idag. Eftersom hon fyller år. Tycker det passar bra.
Hon är egentligen yngst i arbetskamratskaran och skulle vara sist ut i kalendern eftersom jag försökt gå efter ålder. Äldst-yngst.
Yngst förresten?
Hur gammal är Jeckan?
Blott 25 blir hon idag.
Vem kan tro det?
Jag träffade Jeckan för första gången långt innan hon började jobba med oss.
På ön.
Någongång under åren 2004-2006. Då var jag nyinflyttad och alla människor var bara människor i mängden. Det blir liksom så när allt är nytt och man försöker hitta rätt i det nya.
Jeckan var då typ fjortis.
Jag var 31.
Trots sin ringa ålder var hon en av dom få som utmärkte sig i människomängden.
Jag minns henne då.
Jag minns det nu.
Liten.
Men rakryggad.
Positivt egen.
Och pondus.
En sån där man gärna vill luta sig mot.
Så är det än idag.
Tio år senare.
Karakterisktikan finns kvar.
Än mer utpräglad.
Jeckan är allt det där och lite till.
Trygg!
Jag lutar mig gärna mot henne.
Hand i hand på svåra uppdrag.
Ber om hjälp.
Det känns så bra.
Trots nästan 20 års ålderskillnad är hon mer än min jämlike.
En klippa.
Jessica betyder förövrigt "den som skådar".
Kanske ligger det nåt i det.
Att vara smart nog att betrakta sin omgivning och en situation innan man fäller ett uttalande.
Att ha det tålamodet.
Det är få förunnat.
Koll på läget.
Det är Jeckan!
Och hon fyller år idag.
Det är värt en lucköppning det.
söndag 21 december 2014
Lucka 17. Rebecca.
Nummer sex ut.
Rebecca Hedman.
Jag har en barndomsvän.
Som står mig mycket nära.
Trots att vi nästan aldrig ses finns hon med i min vardag på olika sätt.
Hon har präglat mig.
Gjort avtryck.
Livslånga.
På många sätt är hon och jag egentligen väldigt olika.
Olika intressen.
Olika familjebakgrund.
Olika prioriteringar.
Olika tankar.
Olika.
Men nånstans i olikheten smälter våra själar ändå samman.
I det konstnärliga och lite andliga.
Det där som min vän hade så nära till och hade så mycket av runtomkring sig.
Det som fanns i mig men som inte levdes ut på det sättet i mitt hus.
Det som jag längtade efter.
Det där lite bohemiska.
Det kreativa och meditativa.
Det enkla varandet utan mål.
Som tagna av vinden kunde vi förlora oss i nåt totalt oplanerat utan att veta vart det bar hän.
Som fångade av Hårga kunde vi sjunga oslipade stämmor timme ut och timme in.
Och Rebecca då?
Som jag inte känt så länge.
Känns just så.
Jag vet inte varför.
Det bara finns där.
Hos henne.
Som en kreativ proppfull bomb som snart exploderar.
Av längtan till nåt.
Skapande.
Kom med och vi klinkar på gitarren i 23 timmar och sjunger halvbra låtar.
Pratar om livet.
Om rymden och det bortom allt mänskligt vetande.
Det orationella.
Det där som vi aldrig hinner beröra.
Eftersom prestationsfyllda samtalsämnen och målinriktade bestyr alltid tar över.
Rebecca kan nåt annat.
Jag känner det.
I min kula.
Det är värt en lucköppning det.
Rebecca Hedman.
Jag har en barndomsvän.
Som står mig mycket nära.
Trots att vi nästan aldrig ses finns hon med i min vardag på olika sätt.
Hon har präglat mig.
Gjort avtryck.
Livslånga.
På många sätt är hon och jag egentligen väldigt olika.
Olika intressen.
Olika familjebakgrund.
Olika prioriteringar.
Olika tankar.
Olika.
Men nånstans i olikheten smälter våra själar ändå samman.
I det konstnärliga och lite andliga.
Det där som min vän hade så nära till och hade så mycket av runtomkring sig.
Det som fanns i mig men som inte levdes ut på det sättet i mitt hus.
Det som jag längtade efter.
Det där lite bohemiska.
Det kreativa och meditativa.
Det enkla varandet utan mål.
Som tagna av vinden kunde vi förlora oss i nåt totalt oplanerat utan att veta vart det bar hän.
Som fångade av Hårga kunde vi sjunga oslipade stämmor timme ut och timme in.
Och Rebecca då?
Som jag inte känt så länge.
Känns just så.
Jag vet inte varför.
Det bara finns där.
Hos henne.
Som en kreativ proppfull bomb som snart exploderar.
Av längtan till nåt.
Skapande.
Kom med och vi klinkar på gitarren i 23 timmar och sjunger halvbra låtar.
Pratar om livet.
Om rymden och det bortom allt mänskligt vetande.
Det orationella.
Det där som vi aldrig hinner beröra.
Eftersom prestationsfyllda samtalsämnen och målinriktade bestyr alltid tar över.
Rebecca kan nåt annat.
Jag känner det.
I min kula.
Det är värt en lucköppning det.
lördag 20 december 2014
Lucka 16. Maja.
Nummer fem ut.
Maja Karlsson
När jag skrivit om mina arbetskamrater har jag börja med att känna efter.
Blundat, koncentrerat mig och tänkt:
Vem är denna person?
Vad känner jag?
Jag ska skriva om Maja nu.
Jag sitter ner.
Händerna positionerade på tangentbordet.
Svårt.
Jag skriver Maja Karlsson.
Blundar.
Tänker.
Känner.
Plötsligt överrumplas jag.
Av strilande känslor.
Mina ögonvrår har plötsligt blivit tårfyllda.
Jag är överväldigad.
Av värme,
och tänker:
Hjärta!
Ett perfekt hjärta.
Måste det bli.
Ett varmt.
Livligt.
Estetiskt.
Lockande.
Bubblande.
Överväldigande
Perfekt förpackat hjärta vars fina yttre bara speglar en bråkdel av det ännu vackrare innanmätet.
Och mystiskt.
Som på Mona Lisa-vis.
I århundranden har Mona Lisas mystiska leende trollbundit och fascinerat konstvetare och andra.
Många är de blickar som letat sig fram till denna sköna dam och försökt förstå hennes otaliga gåtfullhet. Så gåtfull att skaparen Da Vinci själv inte ens kunde namnge sitt konstverk.
"Förkroppsligandet av den eviga kvinnligheten"
"Äldre än klipporna som omger henne".
Och fortfarande är Mona Lisa högst mystifierande. Fortfarande så levande och trollbinder.
Eftersom ingen har lyckats fånga henne.
Vem kan tämja Maja?
Kanske liknelsen fångar något?
Litet.
Så pass som det går.
För Maja fångas inte.
Däremot fångar hon.
Åtminstone mig.
Det är värt en lucköppning det.
Maja Karlsson
När jag skrivit om mina arbetskamrater har jag börja med att känna efter.
Blundat, koncentrerat mig och tänkt:
Vem är denna person?
Vad känner jag?
Jag ska skriva om Maja nu.
Jag sitter ner.
Händerna positionerade på tangentbordet.
Svårt.
Jag skriver Maja Karlsson.
Blundar.
Tänker.
Känner.
Plötsligt överrumplas jag.
Av strilande känslor.
Mina ögonvrår har plötsligt blivit tårfyllda.
Jag är överväldigad.
Av värme,
och tänker:
Hjärta!
Ett perfekt hjärta.
Måste det bli.
Ett varmt.
Livligt.
Estetiskt.
Lockande.
Bubblande.
Överväldigande
Perfekt förpackat hjärta vars fina yttre bara speglar en bråkdel av det ännu vackrare innanmätet.
Och mystiskt.
Som på Mona Lisa-vis.
I århundranden har Mona Lisas mystiska leende trollbundit och fascinerat konstvetare och andra.
Många är de blickar som letat sig fram till denna sköna dam och försökt förstå hennes otaliga gåtfullhet. Så gåtfull att skaparen Da Vinci själv inte ens kunde namnge sitt konstverk.
"Förkroppsligandet av den eviga kvinnligheten"
"Äldre än klipporna som omger henne".
Och fortfarande är Mona Lisa högst mystifierande. Fortfarande så levande och trollbinder.
Eftersom ingen har lyckats fånga henne.
Vem kan tämja Maja?
Kanske liknelsen fångar något?
Litet.
Så pass som det går.
För Maja fångas inte.
Däremot fångar hon.
Åtminstone mig.
Det är värt en lucköppning det.
fredag 19 december 2014
Lucka 15. Sofie
Sofie Olsson.
Humor. Humor.
Buskis och torra radioprogram.
Galghumor, självironi och lite sarkastiska inslag.
Hur rolig kan man vara?
Arbetsdagarna swischar förbi i 190 med Sofie som sällskap.
Den där alerta blicken.
Skarpsyntheten att läsa av en människa och en situation innan den knappt hunnit existera.
Den oförtäckta mimiken som går att tyda från ljusårs avstånd.
Blixtsnabba tankar gör 120 000 kopior till ett karakteristiskt skådespel.
Jag älskar det.
Många tunga vardagar blir lätta som luft.
Ett verktyg för att stå ut. Med mycket.
Det uppskattas.
Men mitt i skrattet och humorn, skämten och ironin, finns också ett allvar.
En Sofie som känner.
Med .
Och för.
Den andre.
En Sofie som ser.
Igenom.
Det mesta.
Eller allt.
Aldrig behöver man vara någon annan än den man är.
Det känns tryggt.
Sofie går inte att lura.
Det är värt en lucköppning det!
"Lucköppning"??
Humor. Humor.
Buskis och torra radioprogram.
Galghumor, självironi och lite sarkastiska inslag.
Hur rolig kan man vara?
Arbetsdagarna swischar förbi i 190 med Sofie som sällskap.
Den där alerta blicken.
Skarpsyntheten att läsa av en människa och en situation innan den knappt hunnit existera.
Den oförtäckta mimiken som går att tyda från ljusårs avstånd.
Blixtsnabba tankar gör 120 000 kopior till ett karakteristiskt skådespel.
Jag älskar det.
Många tunga vardagar blir lätta som luft.
Ett verktyg för att stå ut. Med mycket.
Det uppskattas.
Men mitt i skrattet och humorn, skämten och ironin, finns också ett allvar.
En Sofie som känner.
Med .
Och för.
Den andre.
En Sofie som ser.
Igenom.
Det mesta.
Eller allt.
Aldrig behöver man vara någon annan än den man är.
Det känns tryggt.
Sofie går inte att lura.
Det är värt en lucköppning det!
"Lucköppning"??
Lucka 14. Maria
Jag hade skrivtorka och låg efter med några luckor i min kalender. Plötsligt slår det mig att jag kan skriva om dem som skulle kunna vara min andra familj. Dom som jag spenderar mer vaken tid med än min egen familj. Dom jag skrattar mycket med. Är allvarlig med, skämtar och ibland nästan gråter med.
Mina arbetskamrater.
Nummer tre ut.
Maria Pettersson.
36 år.
En stark kvinna i sina bästa år.
Ja namnet Maria sägs delvis ha betydelsen "stark". Precis som Maria är.
Annars är ju Maria mest känd som Jesu moder. Hon som red långan väg på en åsna. I full färd att föda sin förstfödde son.
Natt och dag strävade hon. Men sin man vid sin sida.
Jämrade sig inte utan plikttroget genomförde hon det uppdrag som den allsmäktige hade givit henne.
Gav sig inte
Kämpade.
Stretade.
Slutligen fann hon ett litet stall och hon födde det lilla barnet.
I all enkelhet.
Kämpigt.
Plikttroget.
Av kärlek.
För världens skull.
Det är Maria det.
Om man nu vill dra en liknelse till den bibliska berättelsen.
Och jag tror jag vill det.
För om nåt i princip omöjligt ska göras. Då är nog Maria den rätta.
Så är hon i mina ögon iaf.
Skulle aldrig ge upp.
Envis. Stark. Plikttrogen.
Och enkel.
På det mest genuina viset.
En hemlighet jag kan avslöja är att jag har en inbördes tävling med Maria.
Hon vet inte om den.
"Vem blir mest Svensson först".
Hon ledde till en början. Skaffade nog mannen i sitt liv före mig. Fortsatt ledning genom att bli ägare till "the House in the very big forrest" som jag och Tony försökte lägga beslag på. 2-0.
Men nu knappar jag in. Får en unge. 2-1.
Maria tätt efter. Får en unge. 3-1.
Jag rusar vidare. Får en unge till. 3-2.
Maria tätt efter. Får en unge till. 4-2.
Vi köper sommarstuga. 4-3
Maria skaffar Volvo. 5-3.
Nu ligger jag efter. Men kommer igen och köper villa "the second best Roteberg". 5-4.
Men Maria jobbar på sin ledning. Får en unge till. 6-4.
Ha!
Jag har också en unge till på gång. 6-5.
Knappar in.
Köper en Volvo. 6-6.
Men Maria är svårslagen. Bygger dubbel-carport och Rotebergs största altan. 7-6.
Hur ställningen slutar vet vi inte än. Men spänningen är olidlig.
Det är värt en lucköppning det.
Mina arbetskamrater.
Nummer tre ut.
Maria Pettersson.
36 år.
En stark kvinna i sina bästa år.
Ja namnet Maria sägs delvis ha betydelsen "stark". Precis som Maria är.
Annars är ju Maria mest känd som Jesu moder. Hon som red långan väg på en åsna. I full färd att föda sin förstfödde son.
Natt och dag strävade hon. Men sin man vid sin sida.
Jämrade sig inte utan plikttroget genomförde hon det uppdrag som den allsmäktige hade givit henne.
Gav sig inte
Kämpade.
Stretade.
Slutligen fann hon ett litet stall och hon födde det lilla barnet.
I all enkelhet.
Kämpigt.
Plikttroget.
Av kärlek.
För världens skull.
Det är Maria det.
Om man nu vill dra en liknelse till den bibliska berättelsen.
Och jag tror jag vill det.
För om nåt i princip omöjligt ska göras. Då är nog Maria den rätta.
Så är hon i mina ögon iaf.
Skulle aldrig ge upp.
Envis. Stark. Plikttrogen.
Och enkel.
På det mest genuina viset.
En hemlighet jag kan avslöja är att jag har en inbördes tävling med Maria.
Hon vet inte om den.
"Vem blir mest Svensson först".
Hon ledde till en början. Skaffade nog mannen i sitt liv före mig. Fortsatt ledning genom att bli ägare till "the House in the very big forrest" som jag och Tony försökte lägga beslag på. 2-0.
Men nu knappar jag in. Får en unge. 2-1.
Maria tätt efter. Får en unge. 3-1.
Jag rusar vidare. Får en unge till. 3-2.
Maria tätt efter. Får en unge till. 4-2.
Vi köper sommarstuga. 4-3
Maria skaffar Volvo. 5-3.
Nu ligger jag efter. Men kommer igen och köper villa "the second best Roteberg". 5-4.
Men Maria jobbar på sin ledning. Får en unge till. 6-4.
Ha!
Jag har också en unge till på gång. 6-5.
Knappar in.
Köper en Volvo. 6-6.
Men Maria är svårslagen. Bygger dubbel-carport och Rotebergs största altan. 7-6.
Hur ställningen slutar vet vi inte än. Men spänningen är olidlig.
Det är värt en lucköppning det.
torsdag 18 december 2014
Lucka 13. Johannes
Jag hade skrivtorka och låg efter med några luckor i min kalender. Plötsligt slår det mig att jag kan skriva om dem som skulle kunna vara min andra familj. Dom som jag spenderar mer vaken tid med än min egen familj. Dom jag skrattar mycket med. Är allvarlig med, skämtar och ibland nästan gråter med.
Mina arbetskamrater.
Nummer 2 ut.
Näst äldst.
Johannes Malmberg.
Vilken man igen.
Socionom.
Litteraturvetare.
Lite velourman. På ett alldeles lagom sätt med det manliga bibehållet.
Just nu geografiskt långt borta.
Men alltid ändå nära.
Mig.
Oss.
Det finns alltid en beröringspunkt som härrör till Johannes.
I hans mångsidighet.
Humor. Humör. Allvar. Skämt.
Växelvis.
Aldrig trist.
En dag med Johannes är som en färgsprakande fruktkompott.
Pa det mest geniala sätt blir det skämtsamt i allvaret, allvar i det humoristiska, glädje i det ledsamma och rikt i det fattiga.
En gåva till orden.
Från ovan skulle jag tro.
Men det skulle han inte tro själv.
Tror jag.
Men man vet aldrig med Johannes.
Kategorisera honom och du får 10 nobelpris på rad.
Okatergoriserbar.
Det är det som är han.
Det är värt en lucköppning det.
Mina arbetskamrater.
Nummer 2 ut.
Näst äldst.
Johannes Malmberg.
Vilken man igen.
Socionom.
Litteraturvetare.
Lite velourman. På ett alldeles lagom sätt med det manliga bibehållet.
Just nu geografiskt långt borta.
Men alltid ändå nära.
Mig.
Oss.
Det finns alltid en beröringspunkt som härrör till Johannes.
I hans mångsidighet.
Humor. Humör. Allvar. Skämt.
Växelvis.
Aldrig trist.
En dag med Johannes är som en färgsprakande fruktkompott.
Pa det mest geniala sätt blir det skämtsamt i allvaret, allvar i det humoristiska, glädje i det ledsamma och rikt i det fattiga.
En gåva till orden.
Från ovan skulle jag tro.
Men det skulle han inte tro själv.
Tror jag.
Men man vet aldrig med Johannes.
Kategorisera honom och du får 10 nobelpris på rad.
Okatergoriserbar.
Det är det som är han.
Det är värt en lucköppning det.
Lucka 12. P-O
Jag hade skrivtorka och låg efter med några luckor i min kalender. Plötsligt slår det mig att jag kan skriva om dem som skulle kunna vara min andra familj.
Dom jag skrattar mycket med. Är allvarlig med, skämtar och ibland nästan gråter med.
Dom som jag spenderar mer vaken tid med än min familj.
Mina arbetskamrater.
Först ut.
Äldst.
Per-Olov Olars.
Vilken man.
Bara det faktum att en man väljer yrket socionom gör honom värd sin vikt i guld.
Fast P-O's vikt i guld blir ju inte så mycket så jag ändrar mig o säger att han är värd mer än sin vikt i guld. Nåt annat vore skamligt att påstå.
Han är nämligen en av de mest vältränade och slanka män jag känner trots att han för länge sen passerat den ålder då de flesta män blir lönnfeta och får kulmage.
När jag var yngre och inte hade bildat familj bar jag på nån föreställning om hur jag önskade att min eventuella framtida familj skulle bli.
Jag såg framför mig en friluftsfamilj i Fjällrävenkläder, Kånkenryggor och Segebadenpulkor.
På tur och vandringar i skog och mark.
I ur och skur.
Bärplockandes om sommar,
svampkorgar fulla om hösten,
långfärdsskridskor och längdlöparskidor om vintern.
Lugna och sansade föräldrar och harmoniska barn.
Så där som det aldrig blev.
Men så där som P-O verkar vara.
Enkel.
Jordnära men andlig.
Själslig men kroppslig.
Sann.
En rekorderlig karl utan spår av manschauvinism.
Förtroendeingivande.
Till P-O skulle jag kunna säga varsomhelst och känna mig förstådd.
Det är värt en lucköppning det.
Dom jag skrattar mycket med. Är allvarlig med, skämtar och ibland nästan gråter med.
Dom som jag spenderar mer vaken tid med än min familj.
Mina arbetskamrater.
Först ut.
Äldst.
Per-Olov Olars.
Vilken man.
Bara det faktum att en man väljer yrket socionom gör honom värd sin vikt i guld.
Fast P-O's vikt i guld blir ju inte så mycket så jag ändrar mig o säger att han är värd mer än sin vikt i guld. Nåt annat vore skamligt att påstå.
Han är nämligen en av de mest vältränade och slanka män jag känner trots att han för länge sen passerat den ålder då de flesta män blir lönnfeta och får kulmage.
När jag var yngre och inte hade bildat familj bar jag på nån föreställning om hur jag önskade att min eventuella framtida familj skulle bli.
Jag såg framför mig en friluftsfamilj i Fjällrävenkläder, Kånkenryggor och Segebadenpulkor.
På tur och vandringar i skog och mark.
I ur och skur.
Bärplockandes om sommar,
svampkorgar fulla om hösten,
långfärdsskridskor och längdlöparskidor om vintern.
Lugna och sansade föräldrar och harmoniska barn.
Så där som det aldrig blev.
Men så där som P-O verkar vara.
Enkel.
Jordnära men andlig.
Själslig men kroppslig.
Sann.
En rekorderlig karl utan spår av manschauvinism.
Förtroendeingivande.
Till P-O skulle jag kunna säga varsomhelst och känna mig förstådd.
Det är värt en lucköppning det.
måndag 15 december 2014
Lucka 11. Stadig
Blicken framåt. Händerna med ett stadigt grepp runt ratten. Volvo-ratten.
Radion dunkar ut sprakande musik.
Ja, i Ovanåker sprakar alltid musiken eftersom radiovågorna inte tar sig fram i den massiva gran och fura-djungeln.
Men idag klagar jag inte.
Livet känns toppen.
Ny bil liksom. En stadig Volvo.
Svensk, präktig, stadig Volvo.
Jag känner mig så in i bomben Svensson där jag sitter bakom min stadiga ratt.
Nån idolmusik strömmar ut genom radion.
På väg till bästa julmyset.
Stadigt julmys med stadiga, roliga och fina vänner.
Julklappsbyte, glögg och gröt.
Bättre än i Volvon till och med.
Jag är så normal.
Det värmer.
Inte alltid det känns så.
Nämligen.
Bräckligheten inom mig ger sig ofta tillkänna och känslan till den är dubbel. Kärlek och hat.
Den behövs men jag vill kunna bestämma över den. Kom inte här och liksom visa dig när jag inte vill.
Pinsamt.
Borde köpt en Volvo tidigare.
En stadig en.
Och bemästrat min bräckliga sida.
Om livet nu ska vara lätt?
Radion dunkar ut sprakande musik.
Ja, i Ovanåker sprakar alltid musiken eftersom radiovågorna inte tar sig fram i den massiva gran och fura-djungeln.
Men idag klagar jag inte.
Livet känns toppen.
Ny bil liksom. En stadig Volvo.
Svensk, präktig, stadig Volvo.
Jag känner mig så in i bomben Svensson där jag sitter bakom min stadiga ratt.
Nån idolmusik strömmar ut genom radion.
På väg till bästa julmyset.
Stadigt julmys med stadiga, roliga och fina vänner.
Julklappsbyte, glögg och gröt.
Bättre än i Volvon till och med.
Jag är så normal.
Det värmer.
Inte alltid det känns så.
Nämligen.
Bräckligheten inom mig ger sig ofta tillkänna och känslan till den är dubbel. Kärlek och hat.
Den behövs men jag vill kunna bestämma över den. Kom inte här och liksom visa dig när jag inte vill.
Pinsamt.
Borde köpt en Volvo tidigare.
En stadig en.
Och bemästrat min bräckliga sida.
Om livet nu ska vara lätt?
söndag 14 december 2014
Lucka 10 Frosseri
Jag gillar det inte. Och jag är inte bättre själv.
Frosseriet i grejer.
I mat.
I godis.
I inredning.
Slit o släng.
Överöst av matlagningsprogram och receptreklam.
Kak och desert-recepten blir fetare, fylligare och mastigare.
Halvfabrikat, dajm, créme fraiche i allt.
Vad hände med det varsamma?
Gör din mat från grunden.
Känsla, enkelhet och måttlighet.
Vad hände med oss? Människor.
Eller med mig. Människa.
Året är 2014 och jag våndas. Vad ska barnen få i julklapp? De har ju allt de behöver.
Och en massa mer.
Frosseriet står i centrum. Hela samhället bygger på det.
Julhandeln är hysterisk.
Folk klär granar innan december knappt börjat.
Och jag är en stackars människa.
Som en hamster kutar jag runt i det där hjulet och försöker komma nån vart.
Till en sundare värld.
Meningen med det hela måste vara något annat.
Än att springa i ett hamsterhjul och jaga det jag redan har för mycket av.
Frosseriet i grejer.
I mat.
I godis.
I inredning.
Slit o släng.
Överöst av matlagningsprogram och receptreklam.
Kak och desert-recepten blir fetare, fylligare och mastigare.
Halvfabrikat, dajm, créme fraiche i allt.
Vad hände med det varsamma?
Gör din mat från grunden.
Känsla, enkelhet och måttlighet.
Vad hände med oss? Människor.
Eller med mig. Människa.
Året är 2014 och jag våndas. Vad ska barnen få i julklapp? De har ju allt de behöver.
Och en massa mer.
Frosseriet står i centrum. Hela samhället bygger på det.
Julhandeln är hysterisk.
Folk klär granar innan december knappt börjat.
Och jag är en stackars människa.
Som en hamster kutar jag runt i det där hjulet och försöker komma nån vart.
Till en sundare värld.
Meningen med det hela måste vara något annat.
Än att springa i ett hamsterhjul och jaga det jag redan har för mycket av.
fredag 12 december 2014
Lucka 9.
I morgon ska vi ha kalas. Det är generellt ganska ångestframkallande.
Denna gång är det dock än värre eftersom vi pga magsjuka skjutit upp kalaset en vecka. Under den veckan har jag byggt på min ångest ännu mer.
Hur ska vi hinna allt
Urskiten som ett päron efter jobbet. Iväg till Ica. Handla mat och kalasgrejer. Tony bad mig hämta ett paket när jag ändå skulle på Ica. Han visste inte vad det var i paketet! Det visade sig sig vara en parabol i paketet och jag höll på att inte komma ut genom dörrarna på Ica!!
Pust pust, trött, arg, sur.
Väl hemma, kliver innanför dörren och fullt krig mellan barnen. Hotar med tidig läggning och det blir lite lugnare. Lagar middag och springer efter en ganska rastlös Judit.
Middagen äts i hyfsad harmoni bortsett från att Judit numera alltid kastar hela sin tallrik mat till katten.
Så småningom kommer barnen i säng och Tony och jag kan börja med kalasförberedelser. Det ska bakas och städas och tänka ut lekar. Måste överträffa oss själva från förra kalaset så det är mkt jobb. Jag känner utmattningssymptomen innan jag ens fått fram ett recept.
Börjar med tårtan.
Det skulle jag inte ha gjort.
Blir ståendes i fyra timmar med denna.
Det var den kvällen det.
Vi hann inget mer.
Tårtan är iaf fin.
Jag avslutar dagen med kommentaren:
"Det är kanske på grund av det här du älskar mig så mycket? För att jag går all in?
Tony svar: mmm!
Denna gång är det dock än värre eftersom vi pga magsjuka skjutit upp kalaset en vecka. Under den veckan har jag byggt på min ångest ännu mer.
Hur ska vi hinna allt
Urskiten som ett päron efter jobbet. Iväg till Ica. Handla mat och kalasgrejer. Tony bad mig hämta ett paket när jag ändå skulle på Ica. Han visste inte vad det var i paketet! Det visade sig sig vara en parabol i paketet och jag höll på att inte komma ut genom dörrarna på Ica!!
Pust pust, trött, arg, sur.
Väl hemma, kliver innanför dörren och fullt krig mellan barnen. Hotar med tidig läggning och det blir lite lugnare. Lagar middag och springer efter en ganska rastlös Judit.
Middagen äts i hyfsad harmoni bortsett från att Judit numera alltid kastar hela sin tallrik mat till katten.
Så småningom kommer barnen i säng och Tony och jag kan börja med kalasförberedelser. Det ska bakas och städas och tänka ut lekar. Måste överträffa oss själva från förra kalaset så det är mkt jobb. Jag känner utmattningssymptomen innan jag ens fått fram ett recept.
Börjar med tårtan.
Det skulle jag inte ha gjort.
Blir ståendes i fyra timmar med denna.
Det var den kvällen det.
Vi hann inget mer.
Tårtan är iaf fin.
Jag avslutar dagen med kommentaren:
"Det är kanske på grund av det här du älskar mig så mycket? För att jag går all in?
Tony svar: mmm!
torsdag 11 december 2014
Lucka 8. Om tiden
Fort fort fort.
Hinner jag med?
Livet?
Jag frågar mig, hur blev jag 41 och ett halvt?
Igår var jag oberoende.
Livet var en framtidsplan.
Om tio år. "Kanske bor i nån villa, har två barn".
Undrar vad jag jobbar med?
Framtiden var så långt fram och fem år var som en evighet.
10 år som ett helt liv.
Naivt och skönt.
För om allt är en evighet så kommer allt alltid att finnas. För alltid.
Mamma.
Pappa.
Syster.
Bror.
Du.
Jag.
Det var då.
Nu är nu.
Framtiden är här.
Desillusionerad och skrämd.
Fem år är ett varv i rondellen vid Ica Edsbyhallen.
Hinner jag med?
Livet?
Jag frågar mig, hur blev jag 41 och ett halvt?
Igår var jag oberoende.
Livet var en framtidsplan.
Om tio år. "Kanske bor i nån villa, har två barn".
Undrar vad jag jobbar med?
Framtiden var så långt fram och fem år var som en evighet.
10 år som ett helt liv.
Naivt och skönt.
För om allt är en evighet så kommer allt alltid att finnas. För alltid.
Mamma.
Pappa.
Syster.
Bror.
Du.
Jag.
Det var då.
Nu är nu.
Framtiden är här.
Desillusionerad och skrämd.
Fem år är ett varv i rondellen vid Ica Edsbyhallen.
måndag 8 december 2014
Lucka 7. Kan vara munter å.
En kväll som denna är det på plats att vara tacksam.
För att magjukan börjar ge med sig.
Hur sänkt kan man bli av ett litet virus?
När jag låg halva natten och vred mig av illamående och kroppsvärk så fick jag ett annat perspektiv. Plötsligt kändes det som det enda som räknas är att vara frisk.
Jag ska försöka komma ihåg det.
Länge.
Inga mer sura miner över makens slarv.
Ingen klagan över att grannarna hinner göra så mycket jul och vi så lite.
Inget mer tjat om att de bruna fönsterfodren och golvlisterna gör mig deprimerad.
Inga suckar när ungarna vaknar och stör på nätterna.
Nej, nu ska jag vara glad och positiv.
Förutom på vädret.
För det är alltid en katastrof.
Med eller utan magsjukeinsikter.
För att magjukan börjar ge med sig.
Hur sänkt kan man bli av ett litet virus?
När jag låg halva natten och vred mig av illamående och kroppsvärk så fick jag ett annat perspektiv. Plötsligt kändes det som det enda som räknas är att vara frisk.
Jag ska försöka komma ihåg det.
Länge.
Inga mer sura miner över makens slarv.
Ingen klagan över att grannarna hinner göra så mycket jul och vi så lite.
Inget mer tjat om att de bruna fönsterfodren och golvlisterna gör mig deprimerad.
Inga suckar när ungarna vaknar och stör på nätterna.
Nej, nu ska jag vara glad och positiv.
Förutom på vädret.
För det är alltid en katastrof.
Med eller utan magsjukeinsikter.
söndag 7 december 2014
Lucka 6. Gräset är inte grönare.
Fick en lugn stund.
Sitter och stirrar ut i luften. Mediterar. Tänker. Vilar.
Vrider huvet åt höger.
Min stirrande blick letar sig ut genom 70-talsvillans enorma panoramafönster som vätter mot nåt väderstreck.
Solen, som hållt sig undangömd tiofaldigt längre än Ursut på 90-talet, har nu letat sig fram frivilligt. Visar sig för mig. Det är vackert.
I övrigt är min panoramavy ganska dyster.
Livlösa träd, nedsläckta villor och en gungställning som vemodigt påminner om sommaren som var. Bortåt horisonten skymtar skog, skog och åter skog. Den framstår så oändligt oändlig.
Inte ens min vildaste fantasi kan skymta någonting annat än skog bortom den.
Ödslighetens oändlighet gör mig så liten.
Och rädd.
Klump i magen.
Panik?
Jag sitter blixtstilla och bejakar känslan som vandrar genom mig.
Den börjar långt ner i kroppen och är dyster och otäck.
Ursprungsmänniskan i mig vill ta till flykt.
Greppa en ärvd gustaviansk stol. Krossa panoramafönstret och spring.
Jag andas och blundar och försöker stå ut.
Andas, andas.
Låter tårar tränga fram om dom vill.
Stå kvar.
Att stå kvar blåser nytt liv.
Längs vandringen genom kroppen förändras plötsligt känslan.
Den okonstruktiva flykten omformeras.
Blir konstruktiv ångest.
Vill måla, tova ull och läsa dikt och psalm.
Älska.
Livet.
Det lätta och det svåra.
Den moderna människan kan inte fly från sina odjur.
Måste stå kvar.
Möta.
Ta kampen.
Marcus "notch" Persson satt också i Roteberg en gång. Blickade ut över ödsliga vidder.
Sitter och stirrar ut i luften. Mediterar. Tänker. Vilar.
Vrider huvet åt höger.
Min stirrande blick letar sig ut genom 70-talsvillans enorma panoramafönster som vätter mot nåt väderstreck.
Solen, som hållt sig undangömd tiofaldigt längre än Ursut på 90-talet, har nu letat sig fram frivilligt. Visar sig för mig. Det är vackert.
I övrigt är min panoramavy ganska dyster.
Livlösa träd, nedsläckta villor och en gungställning som vemodigt påminner om sommaren som var. Bortåt horisonten skymtar skog, skog och åter skog. Den framstår så oändligt oändlig.
Inte ens min vildaste fantasi kan skymta någonting annat än skog bortom den.
Ödslighetens oändlighet gör mig så liten.
Och rädd.
Klump i magen.
Panik?
Jag sitter blixtstilla och bejakar känslan som vandrar genom mig.
Den börjar långt ner i kroppen och är dyster och otäck.
Ursprungsmänniskan i mig vill ta till flykt.
Greppa en ärvd gustaviansk stol. Krossa panoramafönstret och spring.
Jag andas och blundar och försöker stå ut.
Andas, andas.
Låter tårar tränga fram om dom vill.
Stå kvar.
Att stå kvar blåser nytt liv.
Längs vandringen genom kroppen förändras plötsligt känslan.
Den okonstruktiva flykten omformeras.
Blir konstruktiv ångest.
Vill måla, tova ull och läsa dikt och psalm.
Älska.
Livet.
Det lätta och det svåra.
Den moderna människan kan inte fly från sina odjur.
Måste stå kvar.
Möta.
Ta kampen.
Marcus "notch" Persson satt också i Roteberg en gång. Blickade ut över ödsliga vidder.
fredag 5 december 2014
Lucka 5. Tid och rymd.
Sekunder, minuter, timmar, dagar. Tid.
Droppar, rinner, forsar. Sveper.
Förbi.
Kommer aldrig igen.
Aldrig, aldrig, aldrig.
Igen.
Nåt mer.
Blickar, leenden, samtal, möten. Vänskap.
Droppar, rinner, forsar. Förbi.
Kommer de igen?
Tiden är och så är vi.
Beroende av,
att se, känna, lyssna.
Fånga tiden i din hand. I ett krus.
I ett ögonblick.
Kanske en sista chans.
Sekunden kommer aldrig mer igen.
Aldrig mer igen.
Borta.
Droppar, rinner, forsar. Sveper.
Förbi.
Kommer aldrig igen.
Aldrig, aldrig, aldrig.
Igen.
Nåt mer.
Blickar, leenden, samtal, möten. Vänskap.
Droppar, rinner, forsar. Förbi.
Kommer de igen?
Tiden är och så är vi.
Beroende av,
att se, känna, lyssna.
Fånga tiden i din hand. I ett krus.
I ett ögonblick.
Kanske en sista chans.
Sekunden kommer aldrig mer igen.
Aldrig mer igen.
Borta.
torsdag 4 december 2014
onsdag 3 december 2014
Lucka 3. Schizo eller mänsklig?
Denna eviga ångest.
Beslut, gränser, tillsägelser, fostran och konsekvenser.
Tjat, sura miner, fördolda hot varvat med morötter.
Sitt still, ät upp maten, borsta tänderna, på med pyjamas, packa väskan.
Vill ju bara vara snäll!
Vill ju bara vara snäll!
Jag slits i stycken!
Alla stycken jag består av.
Många.
Olika.
Stycke ett, format av min uppväxt och mina förfäders fäder i arbetets och moralens anda.
Stycke två, format av mig själv i pubertal förvirring, neonfärgade skärp och rädsla.
Stycke tre, format av mig och vissa andra som lystrades till under den lite mindre excentriska efterpubertala eran. Tyvärr också ganska mycket ace of bace och Pops.
Stycke fyra, format av en sträng och disciplinerad fotbollskultur med sköna inslag av familjefeeling och underbara människor. Samt en hel del akademisk teoribildning.
Stycke fem, håller på att formeras under bymentalitet, shabby shic-frälsning och pizzeriakultur.
Någonstans i detta mischmasch av nedärvda mönster, samhälleliga normer, nyvunna värderingar och vanlig mänsklighet ska man leva sin vardag.
Veta hur man vill ha det.
Veta hur man vill ha det.
Fatta beslut.
Flera i minuten.
Det suger.
Energi.
Tär.
Ge mig ett facit.
Nu.
Eller ett helt stycke.
Tack.
tisdag 2 december 2014
Lucka 2! Försöker förstå
Det är en kylig och ruggig decemberdag. Natten har varit kall i den barackliknande campingstuga jag bor i. Sveper sovfilten runt mig och försöker värma mig med en kopp te men lyckas inte. Mina händer darrar och kroppen känns trött och tung. Jag vickar på det lilla skynket i fönstret som avsåg att stänga ute ljuset från den kvällssol som letade sig in den förra årstiden. Skynket behövs inte längre utan hänger mest kvar som en symbol för det ljus som en gång fanns. Eller som kanske kommer?
Nu finns det dock inte. Ljuset.
Nu är det bara mörker. På båda sidor om skynket.
Svart.
Sot.
Jag sörplar i mig den sista tetåren och rafsar ihop mina grejer i en plastpåse. Filt, sjalett, handledsvärmare, mugg. Jag behöver inte packa nåt att sitta på längre. Min sittdyna har fått en egen förvaringsplats bakom papperskorgen utanför Ica. Snällt att den får stå där.
Bilen kommer om några minuter. Alltid samma tid. Samma tur. Samma ordning.
Nummer fem.
Jag hoppar in. De andra fyra sitter ihopkurade. Trötta. Ingen orkar prata.
Tio tomma blickar letar sig ut genom de lortiga vw-bussfönstren och vägen framåt känns oändlig. Finns det nåt slut?
Slut på tomma blickar?
Slut på brustet hopp?
Slut.
Ingen orkar prata och ingen orkar tänka. En tänkt tanke kanske når in i mitt blödande hjärta.
Hjärtat som fortfarande lever och som är hos mina barn och min familj. Dom jag lämnade.
I sorg. I förtvivlan.
Om hopp.
Bussen stannar.
Femman av.
Ännu en dag väntar i det främmande landet.
På en halv kvadrat asfalt.
Sätter mig ner. Kutar lite med med ryggen. Böjer mina stela ben och korsar dem till en slags
skräddarposition. Virar in mig i en brun och grårutig halvyllefilt med fransar.
Det kommer att bli en lång kall dag.
Och mörk.
För en skramlande mugg.
Nu finns det dock inte. Ljuset.
Nu är det bara mörker. På båda sidor om skynket.
Svart.
Sot.
Jag sörplar i mig den sista tetåren och rafsar ihop mina grejer i en plastpåse. Filt, sjalett, handledsvärmare, mugg. Jag behöver inte packa nåt att sitta på längre. Min sittdyna har fått en egen förvaringsplats bakom papperskorgen utanför Ica. Snällt att den får stå där.
Bilen kommer om några minuter. Alltid samma tid. Samma tur. Samma ordning.
Nummer fem.
Jag hoppar in. De andra fyra sitter ihopkurade. Trötta. Ingen orkar prata.
Tio tomma blickar letar sig ut genom de lortiga vw-bussfönstren och vägen framåt känns oändlig. Finns det nåt slut?
Slut på tomma blickar?
Slut på brustet hopp?
Slut.
Ingen orkar prata och ingen orkar tänka. En tänkt tanke kanske når in i mitt blödande hjärta.
Hjärtat som fortfarande lever och som är hos mina barn och min familj. Dom jag lämnade.
I sorg. I förtvivlan.
Om hopp.
Bussen stannar.
Femman av.
Ännu en dag väntar i det främmande landet.
På en halv kvadrat asfalt.
Sätter mig ner. Kutar lite med med ryggen. Böjer mina stela ben och korsar dem till en slags
skräddarposition. Virar in mig i en brun och grårutig halvyllefilt med fransar.
Det kommer att bli en lång kall dag.
Och mörk.
För en skramlande mugg.
måndag 1 december 2014
Lucka 1. Vad är det jag håller på med när jag håller på med det jag håller på med?
Detta citat är taget från en metodkursföreläsning under min tid som sociologistuderande. Föreläsaren, vars namn jag tyvärr inte minns, uppmanade oss att i vår forskning alltid ställa oss frågan "vad är det jag håller på med - när jag håller på med, det jag håller på med".
Ibland ploppar det citatet upp hos mig som en blixt från jäkligt molnig himmel.
Va fasen är det jag håller på med, när jag håller på med, det jag håller på med?
Advent. Simon fyller år.
Stress, stress.
Baka, baka, baka.
Tvätta, städa, putsa, feja.
Få fibro.
Handla presenter.
Få ångest. Huset redan fullt med grejer. Köpa mer.
Snart är det ju fasiken jul.
Då ska vi handla ännu mer.
Mer ångest.
Får hemorrojder å. Av stress.
Köper adventsblommor för ca 900 spänn. O snittblommor med bär.
2 av 3 barn äter bären en sekund då maken vänder ryggen till.
Googla giftcentralen.
Hem och städa mer.
Laga middag.
Förbereda kalas.
Vännerna kommer. Och släkten.
Det blir så trevligt. Och roligt.
Jag älskar när dom kommer.
Hade det varit mindre roligt och trevligt utan alla bestyr?
Utan ångest, stress och hemorrojder?
Antagligen inte.
Hur många år ska det ta för mig att inse det?
Att mötet är det viktiga.
Gemenskapen.
Vännerna.
Familjen.
År ut o år in. Jag taggar inte ner.
Vad är det jag håller på med?
Jag har börjat tänka mycket på döden. Fast jag egentligen inte vågar.
Kanske jag skulle våga tänka lite mer på den. På riktigt. Då kanske jag skulle lära mig nåt om livet.
Att tagga ner.
Värdesätta det värdefulla.
Det som jag faktiskt redan vet.
Livet är för för kort för att göra dumma saker.
24 luckor om livet, döden och diverse andra existentiella dilemman.
Har faktiskt saknat min egen blogg. Tror jag.
Eller är det mig själv jag saknat?
Kanske? Men troligen inte. Jag saknar inte mig själv så ofta. Och framförallt inte mina tankar. Dom blir ganska påfrestande i längden.
Men jag har gett mig själv ett löfte. Att skriva något i bloggen varje dag från nu fram till julafton. Som en kalender.
Den ska handla om döden och livet. Tror jag. Men det kan bli ett och annat shabby chic-hat också. Och ironi. Eller öppet förakt gentemot det jag tvingas stå ut med i min vardag. Som exempelvis brunmålade dörrkarmar, plastmattor som ska se ut som parkett, människor som vill va annorlunda på ett likadant sätt etc etc.
LUCKA 1 publiceras inom kort.
Eller är det mig själv jag saknat?
Kanske? Men troligen inte. Jag saknar inte mig själv så ofta. Och framförallt inte mina tankar. Dom blir ganska påfrestande i längden.
Men jag har gett mig själv ett löfte. Att skriva något i bloggen varje dag från nu fram till julafton. Som en kalender.
Den ska handla om döden och livet. Tror jag. Men det kan bli ett och annat shabby chic-hat också. Och ironi. Eller öppet förakt gentemot det jag tvingas stå ut med i min vardag. Som exempelvis brunmålade dörrkarmar, plastmattor som ska se ut som parkett, människor som vill va annorlunda på ett likadant sätt etc etc.
LUCKA 1 publiceras inom kort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)