Det är en kylig och ruggig decemberdag. Natten har varit kall i den barackliknande campingstuga jag bor i. Sveper sovfilten runt mig och försöker värma mig med en kopp te men lyckas inte. Mina händer darrar och kroppen känns trött och tung. Jag vickar på det lilla skynket i fönstret som avsåg att stänga ute ljuset från den kvällssol som letade sig in den förra årstiden. Skynket behövs inte längre utan hänger mest kvar som en symbol för det ljus som en gång fanns. Eller som kanske kommer?
Nu finns det dock inte. Ljuset.
Nu är det bara mörker. På båda sidor om skynket.
Svart.
Sot.
Jag sörplar i mig den sista tetåren och rafsar ihop mina grejer i en plastpåse. Filt, sjalett, handledsvärmare, mugg. Jag behöver inte packa nåt att sitta på längre. Min sittdyna har fått en egen förvaringsplats bakom papperskorgen utanför Ica. Snällt att den får stå där.
Bilen kommer om några minuter. Alltid samma tid. Samma tur. Samma ordning.
Nummer fem.
Jag hoppar in. De andra fyra sitter ihopkurade. Trötta. Ingen orkar prata.
Tio tomma blickar letar sig ut genom de lortiga vw-bussfönstren och vägen framåt känns oändlig. Finns det nåt slut?
Slut på tomma blickar?
Slut på brustet hopp?
Slut.
Ingen orkar prata och ingen orkar tänka. En tänkt tanke kanske når in i mitt blödande hjärta.
Hjärtat som fortfarande lever och som är hos mina barn och min familj. Dom jag lämnade.
I sorg. I förtvivlan.
Om hopp.
Bussen stannar.
Femman av.
Ännu en dag väntar i det främmande landet.
På en halv kvadrat asfalt.
Sätter mig ner. Kutar lite med med ryggen. Böjer mina stela ben och korsar dem till en slags
skräddarposition. Virar in mig i en brun och grårutig halvyllefilt med fransar.
Det kommer att bli en lång kall dag.
Och mörk.
För en skramlande mugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar