Den långa vägen till en burk Concerta. Del 3.

Första träffen på familjecentrum.

Full av förväntan och hopp.

Och rädd.  

Rädd för vad som dolts i snö och kommer fram i tö. 

När psykologen svingar sitt trollspö och slår gnistor så den isiga och skräckslagna fasaden krackelerar. 

Smälter. 

Då blir jag rädd. 

Ibland kanske det är bättre att vara mitt i en krigszon än att få veta vad som finns kvar när bomberna slutat hagla? 

Kanske. 

Att kämpa för sin överlevnad innebär åtminstone mindre sorg än att behöva möta allt det döda. 

Tror jag.

Och jag slipper gärna sorg. 

Men det är det denna resa handlar om,
tror jag. 

För mig. 

Att möta den. 

Sorgen.