Den långa vägen till en burk Concerta. Del 4.

Att gå i föräldrastöd är att tända en gnista hopp.

En liten, liten gnista. 

Hopp. 

Träningslägret kan börja. 

Vi tar nya friska tag.

Glada och kreativa. 

Testar en ny frisparksvariant, ett nytt uppspel och en mer aggressiv offensiv. 

Anfall är bästa försvar säger vissa. 

Andra skulle hävda motsatsen. 

Min tro är dock stark. Och självupplevd. Inom flera grenar. 

Det är inte valet av taktik eller metod som är avgörande för resultatet. 

Det är inställningen. 

Träningen. 

Kämpaglöden. 

Motivationen. 

Sammanhållningen.

Och viljan - 

att sträva mot samma mål. 

Det är det som kan göra skillnad. 

Eventuellt. 

Och kärleken. 

Till varandra.

Trots alla skavanker i underlaget. 

Trots alla fel och brister. 

Trots osämja och konflikter. 

Trots motgång och motgång och motgång och motgång.

Vi ska hålla ihop och vi ska kämpa. Varje dag ska vi göra det, sida vid sida. 

Oavsett konflikter och trubbel i vår omöjliga vardag. 

Oavsett åratal av sömnlösa nätter. 

Vi ska stå där. 

Kvar. 

Som en gammal ruin - kantstött, väderbiten och sliten av strider längs vägen, står jag där. 

Kvar.
Orubblig.  

Hos dig. 

Er. 

För inget annat löfte än det kan göra livet till något bättre för någon av de involverade. 

Det är det enda jag vet. 

Om framtiden. 

Träningslägret kan börja.