tisdag 13 september 2016

Tankar om att begripa

Jag är här,
i mina tankar.
Med kroppen mot jorden.
Trygg.
I mitt eget vara kan jag tänka,
fundera, observera, reflektera.
Och förstå.
Skönt.

Men så kommer dom.
Orden.
Dom andras.
Orden som river upp allting.
Orden som flyger runt och saboterar,
såsom elaka regnmoln kan blåsa in från ingenstans och skymma de gyllengula solstrålarna på en klarblå himmel.

Ta bort! Stick!
Försvinn.

Jag vill inte ha er.
Här.
Lämna mig bara i fred.
På min filt.
I solen.
I det vackra ljuset.

Där vill jag ligga och förstå mina trygga tankar.
Med kroppen mot jorden.
I mitt eget.
Vara.






tisdag 6 september 2016

Tanke om tankar

Att titta men inte se.
Att lyssna men inte höra.
Förblindad. 
Döv?

Hur kan den ena göra si? 

Och hur gör den andra så?

Tittar inte ens men ser. 
Lyssnar inte alls men hör. Ändå.
Någon ser berg och någon annan ser småsten.
Någon vet bäst, någon vet inget.
Samma plats och samma samtal. Samma kropp. 
Samma.
Liv.
Men så olika. 

Allt packas i mitt huvud som en vacuum-lindad biff.
Syret är slut.
De konstruktiva tankarna kan inte ta plats och till slut måste jag pysa.
Ut. 

Ut ut ut. 

Eller kanske bara stanna upp.
Och explodera.

Poff!


måndag 5 september 2016

Tanke om mening

Hon kommer till dig.
Ängslig, sorgsen, trött. Men hoppfull.
Ditt trygga rum omsluter henne - liksom det trygga lilla fågelboet omsluter fågelmamman och hennes ungar. 
Insvept, dold.
Men sedd. Och hörd.

Ditt rum har funnits genom tider och generationer. Hon känner det.
Det kontinuerliga och fasta.
Det hoppfulla. 
Spåren från tidigare generationer. 
Vissheten om att fäders förfäder sökt ditt rum av samma skäl.
Hoppfullheten leder henne fram.
Till dörren.

Dörren som hon tidigare inte vågat öppna av rädslan att falla ner i den bottenlösa avgrunden.
Det materiella myntets baksida dit insikten om de materialistiska värdenas meningslöshet lett henne.
Men dit hon inte vågat gå. 

Avgrunden är inte bottenlös längre. 
Hon tror sig tro.
Det.

När ditt rum har talat.