Den långa vägen till en burk Concerta. Del 6.

Hur ska det egentligen gå?

Med allt?

För mitt barn?

Proppad med frågor utan svar,

står jag här.

Svajande,  

men väl förankrad. 

Bojad, 

som en fånge. 

I ovisshetens land. 

Som i en oändlig dröm. 

Jag vill bara vakna.

Upp. 

Sätta mig på sängkanten. 

Nypa mig i armen. 

Och puh. 

Pusta ut. 

Skaka av mig drömmen.

Kliva upp till en ljus morgon. 

Silkes-len. 

Ombordstiga det mjukaste och fluffigaste molnet och låta mig seglas genom dagen ljudlöst och stötfritt. 

Om jag kunde,

bara för en dag,

Få slippa. 

Ovisshetens boja. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 5.

Föräldrastöd. Det var där vi var.
Taggad till tusen.
Laddad upp till tänderna.

Ungefär som när jag pumpat upp adrenalinet inför ett möte med värsta seriekonkurrenten i fotboll.
Redo att smälla på en stenhård tackling på motståndarens bästa målgörare  så denne flyger två meter, vrickar en fot och linkandes tvingas lämna fotbollsplanen.
Yes!
Där satt den.
Inga mål där inte!

Tänk så enkelt det är när går att styra över saker själv, och kunna påverka. Bestämma vad som ska hända.

Träna som en tok och få bra kondis.
Plugga som dåre och klara provet.
Sparka ner motståndarens bästa målgörare och vinna fotbollsmatchen med 2-1.

Va jäkla bra!
Jag är.

Jag.
Kan styra över situationer i mitt liv.
Ha kontroll.
Befinna mig i ett så kallat KASAM.
Kå - a - ess - a - em!
Känsla Av SAMmanhang!

Sug på den.

"Ni kan läsa boken Explosiva barn (Ross Greene)", sa psykologen i vår första föräldrastödsträff.
Ambitiös som en idrottare på elitnivå hade jag införskaffat den där boken på två dagar.
För säkerhets skull beställde jag originalutgåvan på engelska. Ja så inte någon viktig info försummades i nån felaktig översättning till svenska.
Varför göra det lätt för sig och läsa på svenska?

Jag läste den där boken.
Dag ut och dag in läste jag den. Och maken också. Såklart.
Vi samsades och enades.
Valde våra strider.

Collaborative Solving Problem. Så att säga. Eller, Problemlösning i Samförstånd, om du vill ha den svenska varianten.

1.Empati
2. Definiera problem
3. Bjuda in till lösning.

Inte bara vara auktoritär och vilja bestämma och inte bli galen när barnet:
-inte sovit på fyra år
-inte kan kommunicera sina behov
-får femton utbrott om dagen
-aldrig vill klä på sig
-aldrig vill äta
-aldrig vill gå till förskolan
-aldrig vill gå hem från förskolan
- tvångsmässigt tar ALLA saker som lillebror vill ha varje gång, varje dag i fem års tid,
- tvångsmässigt vägrar gå någonstans och får utbrott om inte föräldern går 20 meter bakom hela tiden (vilket är omöjligt med en fyraåring i trafik osv)
-vägrar bajsa och får magproblem om inte en särskild varglek leks med föräldrar för att motivera till bajsning...
-vägrar gå på toa på förskolan
-vägrar borsta tänder, duscha, ta på bilbälte etc etc etc konstant, varje timma, varje dag, varje månad, varje år, varje, varje varje.

Jag läste den där boken.
Flitigt.
Som en plugghäst.
Och kämpade.
Och gjorde som det stod - empati, problemdefinition, bjuda in till lösning.

Inget hände.
Noll kontroll.
Inget KASAM.
Inget kå
Inget a
Inget ess
Inget a
Inget em.

Bara trött.
Ledsen.
Uppgiven.
Slut.
Rädd.

Mamma!
Pappa!

Hjälp!

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 4.

Att gå i föräldrastöd är att tända en gnista hopp.

En liten, liten gnista. 

Hopp. 

Träningslägret kan börja. 

Vi tar nya friska tag.

Glada och kreativa. 

Testar en ny frisparksvariant, ett nytt uppspel och en mer aggressiv offensiv. 

Anfall är bästa försvar säger vissa. 

Andra skulle hävda motsatsen. 

Min tro är dock stark. Och självupplevd. Inom flera grenar. 

Det är inte valet av taktik eller metod som är avgörande för resultatet. 

Det är inställningen. 

Träningen. 

Kämpaglöden. 

Motivationen. 

Sammanhållningen.

Och viljan - 

att sträva mot samma mål. 

Det är det som kan göra skillnad. 

Eventuellt. 

Och kärleken. 

Till varandra.

Trots alla skavanker i underlaget. 

Trots alla fel och brister. 

Trots osämja och konflikter. 

Trots motgång och motgång och motgång och motgång.

Vi ska hålla ihop och vi ska kämpa. Varje dag ska vi göra det, sida vid sida. 

Oavsett konflikter och trubbel i vår omöjliga vardag. 

Oavsett åratal av sömnlösa nätter. 

Vi ska stå där. 

Kvar. 

Som en gammal ruin - kantstött, väderbiten och sliten av strider längs vägen, står jag där. 

Kvar.
Orubblig.  

Hos dig. 

Er. 

För inget annat löfte än det kan göra livet till något bättre för någon av de involverade. 

Det är det enda jag vet. 

Om framtiden. 

Träningslägret kan börja. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 3.

Första träffen på familjecentrum.

Full av förväntan och hopp.

Och rädd.  

Rädd för vad som dolts i snö och kommer fram i tö. 

När psykologen svingar sitt trollspö och slår gnistor så den isiga och skräckslagna fasaden krackelerar. 

Smälter. 

Då blir jag rädd. 

Ibland kanske det är bättre att vara mitt i en krigszon än att få veta vad som finns kvar när bomberna slutat hagla? 

Kanske. 

Att kämpa för sin överlevnad innebär åtminstone mindre sorg än att behöva möta allt det döda. 

Tror jag.

Och jag slipper gärna sorg. 

Men det är det denna resa handlar om,
tror jag. 

För mig. 

Att möta den. 

Sorgen. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 2.

Att söka hjälp. 

Haverera, kapitulera, blotta sig och skämmas.

Ta risken att få veta att man är en dåre i en kräkliknande soppa där flera så kallade professionella hävdar att allt är så normalt. 

"Om mamman bara slutar att oroa sig så kommer allt att gå så bra"

Nej.

Om mamman börjar oroa sig ännu mer och kastar bomber och granater och springer naken i rondellen och på Ica för att försöka uppmärksamma och illustrera för  de normalt-troende hur onormalt alltihopa är. 

Då.

Kanske. 

Fattar någon? 

Men inte om mamman oroar sig mindre. 

Det leder antagligen till någons död. 

Att söka hjälp. 

Att vänta. 

Att hoppas.

Att längta, förvänta, tro.

Och  sväva. 

 

Mellan det så kallade hoppet och förtvivlan. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 1.

En treåring. En mamma. En pappa.
En familj.
Ett barn och två föräldrar.
Två utslitna föräldrar.

Jag glömmer aldrig det första samtalet. Ropet på hjälp.
Skriket!
Rakt ut i det stora, otäckt och oändligt tomma intet. Det eko-lösa tomma intet.
Skriket efter en hjälp som inte fanns.

Jag glömmer aldrig den darrande rösten, klumpen i halsen och de brännande tårarna bakom ögonlocken. Dom ivriga orden som stakade sig ut ur en uppgiven människas kropp! En mun som lyckades forma några ord utan en bakomliggande fungerande hjärna.

Hjälp oss!!

Två föräldrar med med mer energi än dom flesta.
Nära utmattning och bristningsgränsen.
Hur svårt kan det vara med ett, ja ETT barn?

Ångest.
Trötthet.
Rädsla.
Klumpen i magen varje morgon när ögonlocken motvilligt öppnade plats för hornhinnan att möta dagen. Morgonen. Ljuset.
Eller mörkret?

Jag glömmer aldrig den där psykologen. Dom där orden som på en hundradels sekund dödade den pyttelilla strimma av självförtroende i föräldraskap som fanns.

"-ADHD? Nej, nej. Ni har det för lätt,"

Jag glömmer aldrig.