Det är svårt att föreställa hur det skulle vara på riktigt. Att inte ha nånting alltså. Att sakna pengar, bostad, vänner och strategier. Jag försöker. Jag tänker mig att snart stänger MAXI och jag saknar fortfarande en plats att hysa min lekamen. Magen kurrar säkert också liksom längtan efter mänsklighet. Eller annars inte. Kanske har sviterna av att leva utanför det som kallas solidaritet lett till att alla grundläggande mänskliga behov har trängts undan. Jag känner inte längre hunger, sorgsenhet, längtan eller andra drifter som skulle kunna flytta mig från positionen ”betraktande dagledig” till deltagande samhällsmedborgare”.
Kanske var det meningen att just jag, skulle sitta här en stund, och känna att förståelsen för olika kategorier av daglediga nog aldrig blir så påtaglig som just idag 🤔.
