lördag 26 maj 2018

Förlustens baksmälla

Förlust!
Eller ska man kalla det nederlag, utklassning, förnedring?
Jag vet inte riktigt men känslan av nedstämdhet från gårdagens 0-4 förlust är iaf påtaglig. Tung och deppig. Dryg. Fy f..!

Självrannsakan är starkt närvarande och jag funderar på vad jag egentligen gjorde på fotbollsplanen igår. Jag borde ha jobbat mycket hårdare, som kapten hjälpt laget att hitta in i positioner. Tryckt in en hörna etc etc. Inte varit så kass helt enkelt. Vid förluster likt gårdagens kan jag inte låta bli att undra varför jag lägger all denna tid på fotboll.

Dessa tankar upptar mig nu. Jag ältar, ältar och är sur. Tänker på vad jag och vi hade kunnat göra annorlunda och bättre. Sån är jag. Det kanske låter lite naivt men jag vill, trots min 44-åriga ålder,
försöka utvecklas som fotbollsspelare. Utifrån mina förutsättningar. Göra saker bättre på planen, vara mer noggrann och ha en bra inställning. Jag tänker att det inte bara tjänar ett egoistiskt syfte. Om jag är bättre så blir också mina lagkamrater bättre. Jag vill alltid sträva. Framåt, framåt.

En ny dag har dock nått sin gryning och i takt med att livets övriga strapatser tränger sig in i mitt baksmälla-vacuum så lättar också nedstämdheten. I den stunden vaknar även andra insikter. Såsom att min strävan framåt kanske förutsätter vissa steg bakåt ibland. Likväl som att ingen framtid finns utan en historia? Det ena så att säga uppenbaras av det andra.

Mina negativa tankar skingrar sig så sakteliga och jag börjar se de mer positiva sakerna med mitt fotbolls-engagemang. Det är ju faktiskt en hel del. Inte minst alla sköna lagkamrater jag får träffa på träning och match flera gånger i veckan. All ungdomlig entusiasm, alla skratt och all glädje jag får ta del av. Detta tillsammans med att vi också har en gemensam uppgift med mål och mening. Fotboll!

Jag inser att livet inte är slut trots det sura nederlaget i Hudiksvall igår. När den tunga känslo-ridån gått upp ser jag återigen att vi har förutsättningar för många fina prestationer framöver. Och utveckling. Toner av talang och rutin bildar ett fint ackord och tillsammans med tränarnas gemensamma erfarenheter och goda kunskaper kommer det att bli många fina fotbollssånger. Jag är säker på det.

-Sofia kommer att fortsätta bli bättre för varje match och bli mer samspelt med övriga.
- Fannys gudomliga fötter kommer att slå många smörbollar till målgörare och hennes rutin ge fortsatt och ökad trygghet i laget.
- Eves kombo av färdigheter som exempelvis bra fötter, rutin och styrka ger fortsatt stabilitet åt lagets stomme.
- Dinah hinner springa ikapp många motståndare o sno bollen innan det är dags för nya utmaningar på andra arenor.
- Mathilda kommer att tillföra mod, styrka och lugn i matcher så snart ljumsken har läkt.
- Jonna har massor av rutin och positiv inställning att tillföra och kommer att slå många fina inlägg efter att ha rundat spelare på kanten.
- Mikis är fantastiskt bra och jag är övertygad att vi får se ännu mer av hennes proffsiga  inställning och kloka, distinkta beslut på planen.
- Julia och Maja blir ju vuxna nu i och med studenten och jag välkomnar dom in i det hårda vuxenlivet. 😉 Är säker på att de båda kommer att göra fler snygga mål och med deras tränarvilja och tuffhet skärpa till sina avslut och  ge oss många poäng.
- Tilda, med sin rutin, träningsvilja och helt fantastiska fötter och tvåfotsdribblingar skulle förtjäna ett helsidesreportage i Ljusnan. En så viktig grundbult och en spelare som blir alltbättre.
- Sara, en riktig arbetshäst med otrolig inställning och kämpaglöd och som jobbar ”i det tysta” och inte heller fått jättemycket cred. Men Sara kommer att plocka ner många motståndare på jorden framöver.
- Anna. Jag är så glad åt all tid du har möjlighet att vara med. Anna har mycket rutin och kloka fotbollsbeslut att dela även i år.
- Amanda!!! Vad mer finns att säga? Satsa på fotboll tycker jag 🙂. Det är så kul att du kommit och spelar med oss. Fortsatt en fröjd att beskåda.
- Camila, en fantastisk fotbollspelare, en sån jag alltid velat vara lite mer av. Teknisk. Henne kommer vi få se förnedra många motståndare samt sätta snygga frilägen.
- Nathalie som gått från junis till seniorspelare tillför positiv konkurrens i laget och kommer att runda många motståndare med sitt lätta steg och nätta fötter.
- Hanna förvånar mig varje träning då hon tar steg framåt. Tuff och hård och smart spelare.
- Paulina kommer att fortsätta växa i sitt spel som stabil back och alltid med bra inställning.
- Frida bidrar med enkelhet i spelet och pigga ben och lurar motståndare. Alltid mig också.
- Julia C växer in i seniorfotbollen och jag är imponerad av de ungas klokskap nuförtiden. (Så var  det inte i min ungdom. 🤔 Eller?)
- Fanny O med sin glöd, pigga ben, kämpartakter kommer att fortsätta vara en grym bollvinnare i matcher framöver. Alla lag måste ha en Fanny!
- Rebecka vår fantastiskt duktiga allroundspelare slutar inte imponera och blir dessutom bättre för varje träning som går.
-Sanna, du är förhoppningsvis på g nu 🙂.
- Om därtill Ida och Emmy tar sitt förnuft tillfånga och kommer tillbaka så känns allt än mer komplett  😉!

Och sist men inte minst :),  jag själv. Jag kommer säkert fortsätta uppmärksammas i pressen på grund av min ålder - inte talang. Men all publicitet är bra sägs det så jag får väl lita på det. Jag ska försöka bidra med rutin och skärpa till mig så mkt jag kan. Inte ligga ner och spela säger coachen så det tränar jag på.

Allt detta ovan plus vår sköna tränarstab o lagledare . Fem starka karaktärer som var och en bidrar till lagets och spelares utveckling. I den trojkan återfinns framgångsfaktorer som:
logistisk färdighet av rang, proffsig teambuilding, lättsam perfektionism, analytiska förmågor, extraordinärt fotbollskunnande, kreativt lärande, pedagogik och en skopa humor när de väl bestämmer sig för att sätta den sociala sidan till 😉.

Med allt det här i åtanke har min nedstämdhet gett vika och här sitter en positiv och glad fotbollspelare.

Redo att ta nya tag 💪🏻!
//Marie #3


söndag 11 mars 2018

Sportlovet har nått sitt slut.

En grå, mulen måndagsmorgon.

Snön faller djup på taken. Själv är jag knappt vaken. 

Blickar tillbaka på de nio dagar av ledigt vi haft tillsammans. Det är sånt jag lever på när såna här måndagar tar sin gestalt. Sportat har vi då gjort på flera sätt så det räcker och blir över. 

Saker jag kommer att minnas från detta sportande lov:

Puderåkning i underbar skidbacke.

Samvaron i den lilla stugan.

Osämjan och syskonkärleken.

Mysig ridtur och slädtur. 

Bandyvinst.

Rasat fotbollstält.



fredag 9 mars 2018

Nästa resa...

Vilnius!

Har skrivit i en bok jag fick av en vän att jag inom tre år vill besöka en öst-europeisk stad. Jag känner en längtan dit. Vet inte varför. Jag bara gör det. 

Längtan att uppleva. Se kontraster. Äta mystisk mat av annan kultur. 

Leta gott kaffe och fina bakverk. 

Det finns tydligen ett katt-café. Detta ska undersökas och även café Montmartre. Jag älskade den filmen, Amelie från Montmarte alltså. Inte för att Montmartre har nåt med Vilnius att göra, men ändå...


tisdag 6 mars 2018

Skidåkning 

Backe upp och backe ner. 

In och ut i stugan.

På och av med kläder och utrustning. 

Skratt, gråt, tjafs, glädje, kärlek och osämja.

Ska vi åka här eller där. Jag vill till ankarliften, jag vill till fun-parken, jag vill till Aske-land. Jag vill fika. Jag vill åka hem. Tjat!

Skidorna glider genom den nykomna pudersnön som skeden genom en gräddklick. Att få hänge sig åt den upplevelsen. Susa nerför ett ljudlöst fjäll. Soft. 

Dagarna kantade av allt. Inte bara perfekta bilder för instagram-flödet. 

Faktiskt mer kaos än harmoni. 

Men vi är tillsammans. 

Och har möjlighet att göra det vi älskar. 

Åka skidor!


lördag 3 februari 2018

Gränder 

Varför älskar jag dom?

Det undrar jag.

Vill bosätta mig i varje gränd jag ser. Hänga tvätt på linor mellan husen. 

Med en sjalett på huvet tömma diskvatten ut genom fönstret så det skvätter på turister.

Ha en dispyt med någon granne och gapa rakt ut i luften så alla som promenerar i gränden kan höra.

Belamra den extremt lilla balkongen med lerkrukor med olika örtplantor. 

Sitta trångt på samma balkong och med känslan av att hela världen finns i min gränd. 

Myller. Dofter. Ljus. Människor. Ljud Liv. 

Här är några gränder som jag fotat och som jag vill bo i. 

PALMA, Mallorca 


LISSABON, Portugal



POTES, Norra Spanien


SANTILLINA DEL MAR, Norra Spanien


SANTIAGO DE COMPOSTELA, Galicien


BUR DUBAI, Dubai


BENALMADENA, Malaga Spanien 


LLIERGANES, Norra Spanien



fredag 2 februari 2018

Ett resmål!               Teneriffa dec -13

Saker jag roar mig med på resor.

1. Blickar ut över ett dånande hav. Blir förstenad av hur mäktigt det är. Den blandade känslan av skräck och förtjusning infinner sig alltid. Men mest skräck tror jag. Jag kan inte låta bli att fängslas av havet. Trots att jag får tvångstankar om att jag kastar mig i havet och drunknar. Kan inte låta bli. Varför vill jag plåga mig att tänka det? Jag tänker samtidigt att jag borde lära mig att surfa. Bli kompis med havet och det läskiga. Döden.  

Ta döden i handen och säga: lets go surfi’n! 


2. Fota vackra färger som aldrig går att fånga med kameran. Just under denna denna resa, Teneriffa dec 2013, var det otroligt grönskande. Ja, det regnade ju hela veckan så blommorna var liksom på topphumör.


3. Driva runt på stranden. I ur och skur. Bara vara där och existera. Leta snäckor. Gräva i sanden. Lyssna till de brusande vågorna, blunda och känna sig överväldigad av lycka. Titta på barnen när de hoppar i vågor och kastar sig i sanden. Små fingrar och fötter mitt livet. Denna gång hade vi tydligen varit praktiska och köpt svindyra regnjackor till barnen inför resan. Vad hände? 


4. Bära små tomtenissor i sjal.




onsdag 31 januari 2018

Utan land i sikte



                


Utan land i sikte,
styr jag min roderlösa kajuta.
Runt om mig är allt åt alla håll,
en evighet.
Tomt.
Och målat i den kalla färgen.
Blott.
Alltså inget annat. Finns där.
Ingen grynning att stöta emot.
Ens.

Så åtminstone kajutan kan springa läck.
Få en konkret sak att laga. En aktiv handling för att inte sjunka ner i djupet.

Att aktivt motverka en katastrof är kanske bättre än att vagga runt i en en roder-lös oändlighet?
I det oändliga flyter väl allt ut och samman till ingenting.
Allt blått,
blir
kallt blott.

Transparant och osynligt.