Höst

De kylslagna morgnarna har kommit för att stanna. Höstens inträde går inte längre att förneka. Den är kommen. Med sin kusliga kropp och skavande inre. Alltjämt bär den med sig sitt vemod.
På så sätt är hösten förutsägbar. Inga överraskningar på sin agenda.

Den skavande känslan från den höstiga kroppen smyger sig först på. Så sakteliga. Men det dröjer inte förrän den burdust invaderar den ena kroppen efter den andra. Den som inte alls vill ta emot. Det som hösten inte kan skaka av sig på annat sätt än dumpning eller projicering, får den andre motvilligt ta,  den som står utan tillräckligt skydd.

Den som inte har.
Någon värme kvar.
Från solens strålar
Men som ropar efter din värme. Din kropp.
Du älskade.

Sommar.

Mitt i livet

Jag står där nu. Någonstans.
Det är jag säker på. Tror jag.
Mitt i livet.
Och undrar, vad det betyder.

Mitt i livet?
Det borde krävas ett före och ett efter? En definierad historia och en framtid? Alltså för att kunna fastslå,
Att mitt i livet är där.
Jag är.
Nu.

Jag kan inte det.
Definiera bakåt och framåt.
Däremot kan jag erinra mig om att en mitten också har sina sidor. Inte bara ett bakåt och framåt.
Det bör också finnas något som löper parallellt.
Med mig.

Jag undrar om dessa parallella spår kanske möjliggör för livet att vara på ett sätt i mitten och på ett annat sätt längs sidorna? Inte konstant likadant.
Svart eller vitt.
Grönt eller rött.
Lyckligt eller olyckligt.

Jag hoppas det.
För då kanske jag kan färdas med kroppen där mitt i.
Ett tag till.
Omsorgsfullt sköta alla de olika göromål som hör mitten till.

Men samtidigt låta känslan segla iväg i vindens riktning i en jämlöpande ocean.
En jättelik ocean. Som med sin storslagna natur både lockar och skrämmer.
Tillåta mig att parallell-segla runt och möta allt. Det läskiga och det andra. Leta reda på alla de skatter. Som nog är väl gömda.
I djupet.
Men som förgyller ändå.

Och sätter guldkant.

På mitten!