onsdag 31 januari 2018

Utan land i sikte



                


Utan land i sikte,
styr jag min roderlösa kajuta.
Runt om mig är allt åt alla håll,
en evighet.
Tomt.
Och målat i den kalla färgen.
Blott.
Alltså inget annat. Finns där.
Ingen grynning att stöta emot.
Ens.

Om åtminstone kajutan kunde springa läck.
Så det finns en konkret sak att göra. En anledning till aktiv handling för att inte sjunka ner i djupet.

Att aktivt motverka en katastrof borde vara bättre för välbefinnandet
än att vagga runt i en en roder-lös oändlighet?
I det oändliga flyter väl allt ut och samman till ingenting. En meningslös pöl.
Allt blått,
blir
kallt blott.

Transparant och osynligt.







torsdag 25 januari 2018

Vägskäl

Jag står här.
Stilla.
Men går ändå på något vis.
Framåt?
Ibland kan jag dock inte urskilja om det är framåt. Eller bakåt.
Och ibland är känslan den, att det som omsluter mig är i mer rörelse än jag själv.
Ofta är det dock jag som rusar.
Iväg.
Från det som omsluter mig.
Min omgivning.

Jag önskar att jag kunde stå stilla. Och urskilja.
Om det är jag som går före eller efter.
Eller åtminstone känna att det är okej.
Att inte vara där dom andra är.
Dom som bara går.
Utan att tänka.
På vad de lämnar.
Sig.
Bakom.