Att göra om

Jag vet att det aldrig mer ska bli som förr.
När några ska hit och några ska dit.
De högsurrande samtalen kommer att upphöra.
De uppdelade små diskussionerna.
De nyfikna öronen som vänder sig åt alla väderstreck för att inte missa.
Och skratten likaså.

I den brusande sången av sjutton.
Blir sången aldrig densamma igen.

Kanske blir det verser och refränger.
I mindre skala. Och fina toner. Ändå.

Men ingen sång blir åter såsom den är sjungen nu.
Spretig och samstämmig.
Spretig, på ett fint och utvecklande sätt.
Samstämmig, utan att för den skull harmonera sönder.
Det olika.
Som är.
Vi.

Att acceptera är en en sak.
Att separera, en annan.
Att sörja, en tredje.
Och att bli något nytt, en fjärde.

Sju ska sjunga från ett håll.
Och tio från ett annat.
Och någonstans däremellan ska rösterna från ett bärande Vi spränga en ljudvall.

Poff!

Och ingenting ska få ruinera det som Vi har!

Nu.

Hemma?

Att inte känna sig hemma någonstans.

Eller att vara hemma överallt. 

Att alltid längta bort,

men hem.

Att vara trygg men ändå otrygg. 

Där du vaggar.

När alla mina sidor omsluts av det där oförutsägbara.

När den panikslagna vardagen suger det sista syret ur luften jag andas.

Eller när mitt sista känselspröt lösrycks,
det spröt som gjorde det möjligt att förnimma.

Lycka.

Och ljus. 

Då går jag trevandes i mörkret.
På något sätt tar jag mig dock framåt på en väg som omöjligen kan hjälpa mig att urskilja den ena dagen från den andra.

Och längtar hem.

Och bort. 

Plötsligt står du där i dina vackra färger.

Svart, röd, grön, vit, violett. 

Och är förutsägbar. 

Och visar vägen på ett nytt sätt.

Hem.

Hur många gånger har jag inte inte letat efter ljuset på din violetta himmel?

Undrat varför den skarpa konturen av bergen där bortom det otydliga föder i mig en nästintill fysiskt kännbar och smärtande längtan. Dit hän. 

Kanske för att jag skulle söka upp dig? 

Och finna.

Hemma är inte borta då.

Så länge dina färger målar. 

Mitt liv.

Tankar.

Om jag kunde förstå.

Vidden, bredden, djupet.

Av begreppet kärlek.

Om jag kunde förstå,

att jag inte kan förstå.

Vidden, bredden, djupet.

Av begreppet kärlek.

Om jag kunde förstå.

Hur mycket, eller hur lite, kärlek jag förvaltar.
Och hur mycket, eller lite av den, jag kan ge.
Till dig.
Jag önskar jag kunde förstå, hur det är funtat.
Om kärleken är bevarad,
och avsedd,
för dig.
Endast.

Jag kan inte veta.
Men tro, det kan jag.
Åtminstone försöka.

Och hoppas att min Tro på kärleken,
är vidare, bredare och djupare.
Än vetandet.
Och att den möjligen växer.
När jag tror på den.

Kärlek kan omöjligen växa av krystade handlingar i försök att hålla den vid liv.
Det som sägs i Amelia  är rappakalja.
Lögn.

Kärleken får inte luft om den hamnar under ett berg handlingar eller annat som automatiskt kräver en motprestation.
Det kväver och dödar.

Dig och mig.

Oss.