Huvudfoting fick kropp

Glädjen obeskrivlig när sonen visar upp sin fina gubbe.

Han hoppade över huvudfotingstadiet.

Men jag är gladast ändå.

Och så fint signerad.

Överaskningarna haglar inte tätt.

Men när de kommer,

då är de väl värda all väntan.

Analkomplex på Team Sportia

I dag blev jag kränkt. Eller rättare sagt, en säljare med analkomplex kränkte min 2-åriga son. Och separationen mellan mig och min 2-åriga son är ännu inte så långt framskriden, varför ju jag blev kränkt på köpet.

Säljaren på Team Sportia, den typen som har kryddburkarna i bokstavsordning och kläderna i färgskala i garderoben. Ja de få plagg som finns. För denna snikna person har ruvat på samma kläder sedan 1978. Några enstaka Fjällräven-plagg med inköpsdatum 1978 kan eventuellt ha bytts ut mot ett Craft-plagg som han fått köpa till halva halva inköpspriset på sin nuvarande arbetsplats.

Plaggen är få och så även färgvariationerna i denna bleka mans garderob. Ty han har ingen fantasi. Noll. Beige, svart, grön. Men i färgskala hänger de präktigt. För säkerhets skull på galgar för att inga fläsk-ängrar ska frossa loss på plaggen som de gjort hos vanligt folk om kläderna legat i garderoben sedan 1978.

Denna man, som äter frystorkat alternativt buljong varje frukost, lunch och middag och springer minst 2 mil om dagen efter att han staplat ved, fullständigt freakade ut på Marcus.

Vi hade varit i butiken ca 5 minuter. Marcus hade visserligen sprungit runt lite, haft ner ett pannband på golvet och gömt sig bakom en tröja. Då fick Analkomplexet nog. Jag såg i ögonvrån denna man komma farandes som en svävare genom butiken. Fram till Marcus. Tog tag i halsringningen på hans lilla overall och lyft-drog fram honom från tröjställningen och skrek med besatt blick; DU FÅR INTE GÖRA SÅ HÄR!! Jag hann tänka, men hjälp, kväv honom inte, innan jag fann mig och fick Marcus ur detta ursinnighetens grepp.

Jag vet att det inte är en mänsklig rättighet att shoppa med barn som river i alla hyllor om de får chansen. Jag vet att föräldrar ska passa på sina barn i affärer.

Men jag vet även att det är en mänsklig rättighet att bli behandlad med respekt även om man bara är 2 år. Men det kan förstås inte mannen med analkomplex förstå eftersom han är i samma utvecklingsfas som 2-åringen han freakar ut på.

Med arga steg lämnade vi butiken för att aldrig mer sätta vår fot där igen.

Forever Adjö Team Sportia.

Adjö!

Glädje vs Ångest

Ännu en dag har passerat i Järsvöbacken.

En rolig dag. En slalom-åkardag.

I dag vågade vi oss upp i stolsliften, hela familjen. Visst var det roligt. Men icke att förglömma all ångest jag brottas med varje gång det är en potentiell fara i antågande.

För mig som är ganska neurotisk till min natur är de potentiella farorna många. Särskilt i skidbacken. Stolsliften inte minst. En liten 2-sits-stol fäst på en vajer vari vi dinglade med benen 10 meter ovanför marken. Säkerhetsgrejen som vi fällde ner för att förhindra att ramla ur var gjord för dem som är typ 160 cm i strumplästen. Inte 95 cm!

Ångesten och tvångstankarna mycket påtagliga i denna stund, de 15 minuter det tog innan vi dinglat färdigt och nått Öjebergets topp.

Tony som är mindre neurotisk fick dingla med den minsta sonen. Jag tog den största. Tjing pax.

Men på 15 minuter hann jag fantisera fram många bilder om hur vi halkade ur och resten orkade jag inte tänka på.

Men nu är vi hemma och på det stora hela har dagen varit super.

Glädje vs Ångest 8-2!

Design

Medan biografen Röda Kvarn visar konst av Leonardo da Vinci pågår spännande grejer rätt över gatan.

Innovativ design och målarkonst skapas av dem som är vår framtid.

FFF. Funktionellt, färgglatt, fräckt.

Allt det som ett parkeringsgarage för raggarbilar kräver.

Hjärtskärande påfund

Den 14 februari. I förrgår alltså.

Killarna kommer hem från dagis. Med ivriga små Kuoma-stövel-steg springer de så snabbt de bara orkar uppför trappen i vårt kalla trapphus.

Dörren hinner knappt öppnas förrän de kastat sig på hallgolvet och slitit av sig sina miniryggor. Vantarna är redan avtagna och kastade åt något håll, in i något dammigt hörn.

Deras knubbiga små fingrar krånglar upp dragkedjorna på ryggorna. De korta armarna slukas hela av ryggorna och händerna vevar runt i dess bottnar. Nu får de napp.

De utropar i kör:

Här mamma, titta mamma!

Titta vad jag gjort till dig.

Och den här har jag gjort till Marcus. Och Simon. Och till pappa. Titta, titta!

Hjärtan av allsköns material och färger. Lera, papper, färg, glitter.

Ojämna klippkanter och knöliga lerhjärtan skriker kärlek.

Kärlek, kärlek, kärlek!

Kärlek som går rakt in i en mammas hjärta.

Alla Hjärtans Dag må vara ett kommersiellt och amerikaniserat spektakel.

Men i denna stund, så mycket mer.

Livet och ovissheten

Om livets krav var koncentrerade till att åka slalom och äta pannkaka.

Ja, då skulle man veta.

Vara trygg.

Men livet kräver lite mer än så och jag undrar, ofta.

Hur ska det bli?