Min nyårskrönika

En stund.
En minut.
En sekund.

Av allt det där som är det hela.
Existensen.

Ett år.
En tid.
En del.

Av allt det som är livet.

Det existentiella flödet.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Jag tänker på vem jag är i detta flöde som kommer och går. Där solen går upp, och solen går ner. Där höstvinden blåser i en riktning och vårfloden forsar åt en annan. Där det blir vinter, vår, höst och sommar. Varje år.
Där allt detta sker utan någon som helst ansträngning från mig.
Tiden.
Den går framåt ändå. Lika lika.
Sommar, höst, vinter, vår.

På samma sätt är jag, jag.
Som våren är vår, är jag, jag. I alla tidevarv.
Och du är du.
Han är han och hon är hon.
Såsom människor i alla tider varit jag, du, dem de och vi.
Existerat.
För en kort sekund.
Varit. Tänkt. Känt. Älskat. Hatat.

Och trott.
Eller vetat.
Att allt är någonannanstans.
Bortom bergen.
Framför, bakom, ovan eller under.

Det kan inte fångas.
Det där som är.
Som hela tiden rör sig.
Framåt.
Livet.
Vinden, vattnet, luften och elden.


Men om jag stannar upp en stund. Om jag stannar upp i detta som ständigt pågår i det ofångbara runtomkring mig.
Om jag tar mig tid att lyssna, känna och tänka.
I detta vidunderliga och vackra.
Då märker jag att jag är någon, i relation till allt det andra. Till dig, honom, hon, dom och det.

Jag är den som  älskar och hatar. Som gläds och som sörjer. Som skrattar och gråter.
Jag är den som har kastat mig utför ett bottenlöst stup och lagt mitt liv i dina händer.

I tiden.

Jag kan ha modet att stanna upp och möta och känna det som är livet.
Alltmedan tiden bär mig.

Framåt.


Gott Nytt År ❤

Tankar om att begripa

Jag är här,
i mina tankar.
Med kroppen mot jorden.
Trygg.
I mitt eget vara kan jag tänka,
fundera, observera, reflektera.
Och förstå.
Skönt.

Men så kommer dom.
Orden.
Dom andras.
Orden som river upp allting.
Orden som flyger runt och saboterar,
såsom elaka regnmoln kan blåsa in från ingenstans och skymma de gyllengula solstrålarna på en klarblå himmel.

Ta bort! Stick!
Försvinn.

Jag vill inte ha er.
Här.
Lämna mig bara i fred.
På min filt.
I solen.
I det vackra ljuset.

Där vill jag ligga och förstå mina trygga tankar.
Med kroppen mot jorden.
I mitt eget.
Vara.

Tanke om tankar

Att titta men inte se.

Att lyssna men inte höra.

Förblindad. 

Döv?

Hur kan den ena göra si? 

Och hur gör den andra så?

Tittar inte ens men ser. 

Lyssnar inte alls men hör. Ändå.

Någon ser berg och någon annan ser småsten.

Någon vet bäst, någon vet inget.

Samma plats och samma samtal. Samma kropp. 

Samma.

Liv.

Men så olika. 

Allt packas i mitt huvud som en vacuum-lindad biff.

Syret är slut.

De konstruktiva tankarna kan inte ta plats och till slut måste jag pysa.

Ut. 

Ut ut ut. 

Eller kanske bara stanna upp.

Och explodera.

Poff!

Tanke om mening

Hon kommer till dig.

Ängslig, sorgsen, trött. Men hoppfull.

Ditt trygga rum omsluter henne - liksom det trygga lilla fågelboet omsluter fågelmamman och hennes ungar. 

Insvept, dold.

Men sedd. Och hörd.

Ditt rum har funnits genom tider och generationer. Hon känner det.

Det kontinuerliga och fasta.

Det hoppfulla. 

Spåren från tidigare generationer. 

Vissheten om att fäders förfäder sökt ditt rum av samma skäl.

Hoppfullheten leder henne fram.

Till dörren.

Dörren som hon tidigare inte vågat öppna av rädslan att falla ner i den bottenlösa avgrunden.

Det materiella myntets baksida dit insikten om de materialistiska värdenas meningslöshet lett henne.

Men dit hon inte vågat gå. 

Avgrunden är inte bottenlös längre. 

Hon tror sig tro.

Det.

När ditt rum har talat. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 6.

Hur ska det egentligen gå?

Med allt?

För mitt barn?

Proppad med frågor utan svar,

står jag här.

Svajande,  

men väl förankrad. 

Bojad, 

som en fånge. 

I ovisshetens land. 

Som i en oändlig dröm. 

Jag vill bara vakna.

Upp. 

Sätta mig på sängkanten. 

Nypa mig i armen. 

Och puh. 

Pusta ut. 

Skaka av mig drömmen.

Kliva upp till en ljus morgon. 

Silkes-len. 

Ombordstiga det mjukaste och fluffigaste molnet och låta mig seglas genom dagen ljudlöst och stötfritt. 

Om jag kunde,

bara för en dag,

Få slippa. 

Ovisshetens boja. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 5.

Föräldrastöd. Det var där vi var.
Taggad till tusen.
Laddad upp till tänderna.

Ungefär som när jag pumpat upp adrenalinet inför ett möte med värsta seriekonkurrenten i fotboll.
Redo att smälla på en stenhård tackling på motståndarens bästa målgörare  så denne flyger två meter, vrickar en fot och linkandes tvingas lämna fotbollsplanen.
Yes!
Där satt den.
Inga mål där inte!

Tänk så enkelt det är när går att styra över saker själv, och kunna påverka. Bestämma vad som ska hända.

Träna som en tok och få bra kondis.
Plugga som dåre och klara provet.
Sparka ner motståndarens bästa målgörare och vinna fotbollsmatchen med 2-1.

Va jäkla bra!
Jag är.

Jag.
Kan styra över situationer i mitt liv.
Ha kontroll.
Befinna mig i ett så kallat KASAM.
Kå - a - ess - a - em!
Känsla Av SAMmanhang!

Sug på den.

"Ni kan läsa boken Explosiva barn (Ross Greene)", sa psykologen i vår första föräldrastödsträff.
Ambitiös som en idrottare på elitnivå hade jag införskaffat den där boken på två dagar.
För säkerhets skull beställde jag originalutgåvan på engelska. Ja så inte någon viktig info försummades i nån felaktig översättning till svenska.
Varför göra det lätt för sig och läsa på svenska?

Jag läste den där boken.
Dag ut och dag in läste jag den. Och maken också. Såklart.
Vi samsades och enades.
Valde våra strider.

Collaborative Solving Problem. Så att säga. Eller, Problemlösning i Samförstånd, om du vill ha den svenska varianten.

1.Empati
2. Definiera problem
3. Bjuda in till lösning.

Inte bara vara auktoritär och vilja bestämma och inte bli galen när barnet:
-inte sovit på fyra år
-inte kan kommunicera sina behov
-får femton utbrott om dagen
-aldrig vill klä på sig
-aldrig vill äta
-aldrig vill gå till förskolan
-aldrig vill gå hem från förskolan
- tvångsmässigt tar ALLA saker som lillebror vill ha varje gång, varje dag i fem års tid,
- tvångsmässigt vägrar gå någonstans och får utbrott om inte föräldern går 20 meter bakom hela tiden (vilket är omöjligt med en fyraåring i trafik osv)
-vägrar bajsa och får magproblem om inte en särskild varglek leks med föräldrar för att motivera till bajsning...
-vägrar gå på toa på förskolan
-vägrar borsta tänder, duscha, ta på bilbälte etc etc etc konstant, varje timma, varje dag, varje månad, varje år, varje, varje varje.

Jag läste den där boken.
Flitigt.
Som en plugghäst.
Och kämpade.
Och gjorde som det stod - empati, problemdefinition, bjuda in till lösning.

Inget hände.
Noll kontroll.
Inget KASAM.
Inget kå
Inget a
Inget ess
Inget a
Inget em.

Bara trött.
Ledsen.
Uppgiven.
Slut.
Rädd.

Mamma!
Pappa!

Hjälp!

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 4.

Att gå i föräldrastöd är att tända en gnista hopp.

En liten, liten gnista. 

Hopp. 

Träningslägret kan börja. 

Vi tar nya friska tag.

Glada och kreativa. 

Testar en ny frisparksvariant, ett nytt uppspel och en mer aggressiv offensiv. 

Anfall är bästa försvar säger vissa. 

Andra skulle hävda motsatsen. 

Min tro är dock stark. Och självupplevd. Inom flera grenar. 

Det är inte valet av taktik eller metod som är avgörande för resultatet. 

Det är inställningen. 

Träningen. 

Kämpaglöden. 

Motivationen. 

Sammanhållningen.

Och viljan - 

att sträva mot samma mål. 

Det är det som kan göra skillnad. 

Eventuellt. 

Och kärleken. 

Till varandra.

Trots alla skavanker i underlaget. 

Trots alla fel och brister. 

Trots osämja och konflikter. 

Trots motgång och motgång och motgång och motgång.

Vi ska hålla ihop och vi ska kämpa. Varje dag ska vi göra det, sida vid sida. 

Oavsett konflikter och trubbel i vår omöjliga vardag. 

Oavsett åratal av sömnlösa nätter. 

Vi ska stå där. 

Kvar. 

Som en gammal ruin - kantstött, väderbiten och sliten av strider längs vägen, står jag där. 

Kvar.
Orubblig.  

Hos dig. 

Er. 

För inget annat löfte än det kan göra livet till något bättre för någon av de involverade. 

Det är det enda jag vet. 

Om framtiden. 

Träningslägret kan börja. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 3.

Första träffen på familjecentrum.

Full av förväntan och hopp.

Och rädd.  

Rädd för vad som dolts i snö och kommer fram i tö. 

När psykologen svingar sitt trollspö och slår gnistor så den isiga och skräckslagna fasaden krackelerar. 

Smälter. 

Då blir jag rädd. 

Ibland kanske det är bättre att vara mitt i en krigszon än att få veta vad som finns kvar när bomberna slutat hagla? 

Kanske. 

Att kämpa för sin överlevnad innebär åtminstone mindre sorg än att behöva möta allt det döda. 

Tror jag.

Och jag slipper gärna sorg. 

Men det är det denna resa handlar om,
tror jag. 

För mig. 

Att möta den. 

Sorgen. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 2.

Att söka hjälp. 

Haverera, kapitulera, blotta sig och skämmas.

Ta risken att få veta att man är en dåre i en kräkliknande soppa där flera så kallade professionella hävdar att allt är så normalt. 

"Om mamman bara slutar att oroa sig så kommer allt att gå så bra"

Nej.

Om mamman börjar oroa sig ännu mer och kastar bomber och granater och springer naken i rondellen och på Ica för att försöka uppmärksamma och illustrera för  de normalt-troende hur onormalt alltihopa är. 

Då.

Kanske. 

Fattar någon? 

Men inte om mamman oroar sig mindre. 

Det leder antagligen till någons död. 

Att söka hjälp. 

Att vänta. 

Att hoppas.

Att längta, förvänta, tro.

Och  sväva. 

 

Mellan det så kallade hoppet och förtvivlan. 

Den långa vägen till en burk Concerta. Del 1.

En treåring. En mamma. En pappa.
En familj.
Ett barn och två föräldrar.
Två utslitna föräldrar.

Jag glömmer aldrig det första samtalet. Ropet på hjälp.
Skriket!
Rakt ut i det stora, otäckt och oändligt tomma intet. Det eko-lösa tomma intet.
Skriket efter en hjälp som inte fanns.

Jag glömmer aldrig den darrande rösten, klumpen i halsen och de brännande tårarna bakom ögonlocken. Dom ivriga orden som stakade sig ut ur en uppgiven människas kropp! En mun som lyckades forma några ord utan en bakomliggande fungerande hjärna.

Hjälp oss!!

Två föräldrar med med mer energi än dom flesta.
Nära utmattning och bristningsgränsen.
Hur svårt kan det vara med ett, ja ETT barn?

Ångest.
Trötthet.
Rädsla.
Klumpen i magen varje morgon när ögonlocken motvilligt öppnade plats för hornhinnan att möta dagen. Morgonen. Ljuset.
Eller mörkret?

Jag glömmer aldrig den där psykologen. Dom där orden som på en hundradels sekund dödade den pyttelilla strimma av självförtroende i föräldraskap som fanns.

"-ADHD? Nej, nej. Ni har det för lätt,"

Jag glömmer aldrig.