Den långa vägen till en burk Concerta. Del 1.

En treåring. En mamma. En pappa.
En familj.
Ett barn och två föräldrar.
Två utslitna föräldrar.

Jag glömmer aldrig det första samtalet. Ropet på hjälp.
Skriket!
Rakt ut i det stora, otäckt och oändligt tomma intet. Det eko-lösa tomma intet.
Skriket efter en hjälp som inte fanns.

Jag glömmer aldrig den darrande rösten, klumpen i halsen och de brännande tårarna bakom ögonlocken. Dom ivriga orden som stakade sig ut ur en uppgiven människas kropp! En mun som lyckades forma några ord utan en bakomliggande fungerande hjärna.

Hjälp oss!!

Två föräldrar med med mer energi än dom flesta.
Nära utmattning och bristningsgränsen.
Hur svårt kan det vara med ett, ja ETT barn?

Ångest.
Trötthet.
Rädsla.
Klumpen i magen varje morgon när ögonlocken motvilligt öppnade plats för hornhinnan att möta dagen. Morgonen. Ljuset.
Eller mörkret?

Jag glömmer aldrig den där psykologen. Dom där orden som på en hundradels sekund dödade den pyttelilla strimma av självförtroende i föräldraskap som fanns.

"-ADHD? Nej, nej. Ni har det för lätt,"

Jag glömmer aldrig.