Palma de Majorca

Äntligen här. Efter 2 timmars försening från Västerås, svimmande tanter på planet och ytterligare försening så anlände vi till hotellet i Palma 03.00. Trötta som få somnade vi snabbt och fick vakna runt 9-tiden i morse av underbara stadsljud. Bilar och mopeder som körde fort i trånga gränder. Tjutande och pysande sopbilar som gjorde sitt. Ett och annat ljud från nåt utryckningsfordon.
Att solens strålar letade sig in genom en springa i de tjocka hotellgardinerna gjorde inte uppvaknandet sämre.

Med vår packning och hungriga magar letade oss ut i Palmas sköna morgonmyller. De inhemska små cafe'erna var inbjudande och vi valde första bästa. En äldre herre (som inte pratade ett ord engelska) fixade vår frukost efter att jag, mot alla odds, lyckats förmedla vad vi ville ha på min obefintliga spanska. Det satt fint!
Barnen lyckliga och upptagna av storstadstrafiken. Föräldrarna lyckliga av att njuta en frukost i shorts och linne.

Så småningom promenerade vi vidare till Placa de espanya för att hitta bussen som skulle ta oss till Alcudia. Vi hittade den.

Lite sorgsna  över att lämna ett fantastiskt Palma city hoppade vi på bussen, glada dock att få möta andra semestermål i det varma klimatet.

Un espresso doble, gracias

Dagdrömmer mig bort och längtar till folkfyllda gator och cafeér på Mallorca. En och en halv vecka kvar tills vi får tina upp våra frusna kroppar i medelhavsvärmen.

Vi kommer att spendera vårt första dygn i Palma innan vi drar vidare till "familje-charter-orten" Alcudia. Palma beskrivs som en spansk storstad i litet format och full av liv. Det är också så jag minns Palma sedan jag besökte staden som hastigast för många år sedan.

Nu längtar jag.
Längtar tills vi kliver av planet i den ljumma Mallorcanatten.
Längtar tills vi kommer till hotellet och somnar skönt i våra hotellsängar till ljudet av stadsliv.
Längtar efter den första frukosten som ska intas på något charmigt café i ett dammigt gathörn.

Jag har snokat upp några pärlor.
Palma, vi är redo att möta dig!

Tankar efter gårdagens dokumentär

Jag sitter vid mitt bord. 

Trött. Utmattad. Uppgiven.

5 års kaos har tagit ut sin rätt. 5 års träningsläger i hopp om en bättre vardag likaså.  

Hoppet har övergivit mig. Det finns ingen hjälp. Inget stöd. Ingen lösning.

Vem lurade mig och sa att det finns?

Jag står här utan framtidstro. Idéerna är slut. 

Inte ett korn av förväntan om att någon människa ska ha något klokt att säga. 

I min hopplösa stund tar mig samman och lyfter luren och ringer ett samtal. Ett samtal till någon som jag inte tänkt de allra bästa tankarna om.

Då plötsligt händer det. 

Jag får en chock.

Någon talar till mig som om den vet. 

Och som den vill.

Och som att det visst finns lösningar och stöd.  

Ett nytt hopp tändes i detta ögonblick.

Det är värt några tårar.

Dom ligger visst redan på skrivbordet i en pöl. 

En pöl stor som en femkrona men värd så mycket mer. 

En pöl av hopp. 

Meningslöst bloggande om Googlande mm

För att underlätta kommande resor har vi lovat barnen varsin ny resväska. En blå Trunki. Den är bra för fler ändamål än att packa saker i. Eftersom den har försetts med hjul så kan barnen åka på den. Det finns även en rem med handtag så trötta barn kan dras av föräldrar eller varandra. Trunki-väskan är ju så gullig så jag själv blir kär i den. 

Frågan uppstod dock om man får ta med sig sin Trunki in i kabinen på Ryan Air-flighten. Det är en viktig fråga eftersom vi inte tänkt betala extra dyra pengar för att checka in bagage. Och rama-skriken om barnen plötsligt inte får ta med sig dessa väskor de förälskat sig i! 

Ryan Air har ju sina måttbestämmelser och Trunki´s mått överensstämmer inte med dessa. Efter lite Googlande fann jag dock denna bild.

Den övertygar!

Att fylla 39

Det var tjusigt.
Tjusiga blommor, tjusig tårta, tjusiga vänner och tjusig familj.

Dagen har nått sitt slut. Tårtan slut och vännerna gått hem.

Glad åt allt det fina går jag till kojs och laddar om för nästa kalas som på lördag hålls för en betydligt yngre man än jag.

8 mål i arslet

Jag kanske inte skulle ha offentliggjort mitt hat i föregående inlägg. Den som är vidskeplig skulle nästan kunna tro att det straffade sig.

Matchen mot de gröna, som inte var gröna, slutade 1-8. I vanliga fall skulle jag ha varit glad för målet jag nickade in. Inte i går. Min matchinsats var så dålig att jag borde ha böter.
Hängas.
Stenkastas.
Piskas.

Förlusten inte bara sved. Den värkte och trängde sig in i det djupaste egot och sa: "tro inte att ni är något". 

Nej, men det kanske vi inte trodde heller. Men kanske behövde vi inte heller ett 1-8 resultat?

Jag tänker inte lyssna på det där. Jag har bestämt mig.
Därför har jag nu satt upp några rubriker som hjälp.
Hjälp att rama in min återupprättelse.
Och för en mer hållbar existens.

VÅGA MERA
SATSA HÖGRE
JOBBA HÅRDARE
TÄNK POSITIVT
BLICKA FRAMÅT

Om fotboll och att hata sina motståndare

Spelidé, taktik och kloka upplägg i all ära. Min tro är ändå att de där sakerna måste kryddas med lite hat för att den bästa fotbollen ska spelas. Som spelare måste jag pumpa upp adrenalin och lite aggressivitet innan domaren blåser för avspark. Detta görs mest effektivt genom att hitta anledningar att vara arg på motståndarna. I dag möter vi BIK. Hemma. Jag har många anledningar att hata dessa motståndare. Anledningar rangordnas enligt följande: 1. De har ett asfult namn. BIK kan man inte heta. 2. De vann oförtjänt och orättvist mot oss på deras hemmaplan med 1-0. 3. På deras hemsida skriver de dessutom om den matchen att de borde vunnit med mera. 4. De har haft ett oförtjänt flyt och ligger långt före oss i tabellen. 5. De hade en dålig konstgräsplan och det är onödigt och dumt. 6. De har gröna tröjor och det är fult. Med risk att verka omogen publicerar jag detta inlägg.