Skoldagen har nått sitt slut.
En gosse som kämpar med sin motivation för att gå i skolan blir extra glad när fröken säger "slut för idag".
Glad och ivrig springer han ut på skolgården för att visa sin mötande mamma en grej.
Han har fått ett fint sudd. Ett bilformat sudd, av den snälla talpedagogen.
Mamma, mamma, titta! Utbrister han och knövlar ner sina små barnfingrar i den trånga byxfickan. Titta vilket fint sudd. Jag älskar bilar.
Han är så glad.
Och mamman är glad. För gossen är ju glad.
Glad att vara i skolan.
I samma ögonblick kommer några större killar och ska spela fotboll.
Gossen vill vara med.
Med bilsuddet i handen springer han iväg med storkillarna mot fotbollsplanen.
Han spelar en stund men det blir dax att åka hem.
Kom, säger mamman.
Gossen kommer.
Han stoppar ner sin lilla hand i fickan för att försäkra sig om att bil-suddet är kvar.
Suddet är borta.
Gossen kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Det går inge bra.
Han är så ledsen. Läppen darrar och snart rinner tårarna ned för de svettiga små kinderna.
"Mamma mitt sudd", gråter han.
Gossen är förtvivlad.
Mamman är förtvivlad.
Total glädje har plötsligt vänts till otröstlig sorg.
En rastvakt kommer förbi.
Gossen berättar gråtande att han tappat sitt sudd. Ett bilsudd.
Ojdå, säger rastvakten med bekymrad röst.
I nästa sekund ropar rastvakten högt till alla fotbollsspelande storkillar, småtjejer, stortjejer och småkillar:
"Kan alla hjälpa till och leta efter ett sudd? Det är en bil"
Hela skolgården stannar upp.
Samtidigt omringas den lilla gråtande gossen av storkillar och stortjejer som vill trösta honom. Många vill trösta.
Och många vill leta.
Alla andra killar och tjejer letar.
Letar efter suddet.
Efter en stund kommer en storkillle fram och knackar den gråtande gossen på axeln.
"Här, jag hittade det"
Nu gråter mamman.
Gossen slutar dock.
Han är glad nu.
Och det är mamman också.
