Den sista dagen på året - En katthistoria

Det var hyfsat bra år fram till idag. Denna dag ska jag alltid minnas som den stora kattdagen. Bjuder därför på en liten katthistoria.

Följande har hänt:

En familj har två katter varav den ena är ute ibland. 

Katten är lite lagom förtjust i utelivet så den går typ bara runt huset och kommer oftast in själv efter en stund eller kommer när familjen ropar.

På annandagen var den ute i vanlig ordning. 

Några snillen gick förbi katten där den satt utanför familjens hus. De tyckte den såg ensam och övergiven ut. 

Snillena tänkte: Hmm, kanske bor katten här i huset? 

Men snillena knackade inte på och frågade.  De tänkte igen: Det är bäst vi tar med den hem. Och så tog de  med den hem.

En stund senare:

Familjen, som skulle gå bort, gick ut och ropade på katten för att den skulle komma in. Men katten kom inte. Såklart. Eftersom den tagits hem till några snillen.

Familjen blir mkt orolig och letar och letar. 

Kattsyskonet skriker och skriker efter sin bror. 

Barnen är ledsna eftersom deras katt är borta. 

Letandet pågår väl i ett par timmar tills dess att ett par fina vänner till familjen skickar ett sms om att någon antagligen tagit hem katten till sig. Det har nämligen påannonserats i ett offentligt Facebook-forum. I forumet undrar man vem som bor i huset och om katten möjligen bodde där i huset vilket den satt utanför. Man skriver även att katten är hemma hos en person.

Familjen försöker hitta kontaktuppgifter till personen som har katten. 

Ty, de vill ju gärna ha tillbaka sin katt. 

Men familjen får inte tag på något telenummer. Personen hittas inte heller via Facebook så denne kan kontaktas där. 

Eftersom snillena i första skedet skrev i det offentliga forumet om katten och sökte dess ägare där så skrev nu familjen en kommentar i samma forum. Kommentaren var att de gärna fick lämna tillbaka katten där de tog den.

Familjen prisade inte direkt snillenas barmhärtighet eftersom familjen inte kände att det var ett särskilt barmhärtigt drag. Nej faktum var att draget faktiskt skapat familjen onödig oro, onödigt letande och tåradrypan.

Dessutom var katten inte ens i nöd. 

Katten var utanför sitt hem. 

Den var inte undernärd. 

Den var inte skabbig. 

Så nej. Familjen kände inte djup tacksamhet.

Men det borde familjen ha gjort. Familjen skulle ha sagt: Tusen tack, lov och pris att ni tog hem vår katt som inte ens var i nöd och att ni skapade oss ena massa onödig oro och letande. Tack!!

Så skulle familjen ha sagt. Med facit i hand. För slutet på historien blev att en hög andra snillen agerade moraliska väktare (trodde dom) och tycke att det var familjen som var bov i dramat, kattplågare och otacksam.

Allt för att några andra tagit familjens katt. 

Hur gick detta till?

I positiv anda

Det är så lätt att vara positiv i det här underbara varma klimatet. En kulen höstdag i Sverige hade jag antagligen brutit ihop efter nattens bravader med öroninflammationer på båda barnen. I dag är jag bara glad att vara på Mallorca. Glad att öronvärken kom samtidigt på båda barnen så vi slipper fler nätter. Glad att vi fick paketpris hos doktorn "två för en" och 160 euro i stället för 320. Och ingen är nog gladare än jag över att kunna sitta ute på balkongen och blogga och dricka kaffe. Trots ösregn och usel utsikt. En positiv sak till är att vi har poolen alldeles för oss själva idag.

Palma de Majorca

Äntligen här. Efter 2 timmars försening från Västerås, svimmande tanter på planet och ytterligare försening så anlände vi till hotellet i Palma 03.00. Trötta som få somnade vi snabbt och fick vakna runt 9-tiden i morse av underbara stadsljud. Bilar och mopeder som körde fort i trånga gränder. Tjutande och pysande sopbilar som gjorde sitt. Ett och annat ljud från nåt utryckningsfordon.
Att solens strålar letade sig in genom en springa i de tjocka hotellgardinerna gjorde inte uppvaknandet sämre.

Med vår packning och hungriga magar letade oss ut i Palmas sköna morgonmyller. De inhemska små cafe'erna var inbjudande och vi valde första bästa. En äldre herre (som inte pratade ett ord engelska) fixade vår frukost efter att jag, mot alla odds, lyckats förmedla vad vi ville ha på min obefintliga spanska. Det satt fint!
Barnen lyckliga och upptagna av storstadstrafiken. Föräldrarna lyckliga av att njuta en frukost i shorts och linne.

Så småningom promenerade vi vidare till Placa de espanya för att hitta bussen som skulle ta oss till Alcudia. Vi hittade den.

Lite sorgsna  över att lämna ett fantastiskt Palma city hoppade vi på bussen, glada dock att få möta andra semestermål i det varma klimatet.

Un espresso doble, gracias

Dagdrömmer mig bort och längtar till folkfyllda gator och cafeér på Mallorca. En och en halv vecka kvar tills vi får tina upp våra frusna kroppar i medelhavsvärmen.

Vi kommer att spendera vårt första dygn i Palma innan vi drar vidare till "familje-charter-orten" Alcudia. Palma beskrivs som en spansk storstad i litet format och full av liv. Det är också så jag minns Palma sedan jag besökte staden som hastigast för många år sedan.

Nu längtar jag.
Längtar tills vi kliver av planet i den ljumma Mallorcanatten.
Längtar tills vi kommer till hotellet och somnar skönt i våra hotellsängar till ljudet av stadsliv.
Längtar efter den första frukosten som ska intas på något charmigt café i ett dammigt gathörn.

Jag har snokat upp några pärlor.
Palma, vi är redo att möta dig!

Tankar efter gårdagens dokumentär

Jag sitter vid mitt bord. 

Trött. Utmattad. Uppgiven.

5 års kaos har tagit ut sin rätt. 5 års träningsläger i hopp om en bättre vardag likaså.  

Hoppet har övergivit mig. Det finns ingen hjälp. Inget stöd. Ingen lösning.

Vem lurade mig och sa att det finns?

Jag står här utan framtidstro. Idéerna är slut. 

Inte ett korn av förväntan om att någon människa ska ha något klokt att säga. 

I min hopplösa stund tar mig samman och lyfter luren och ringer ett samtal. Ett samtal till någon som jag inte tänkt de allra bästa tankarna om.

Då plötsligt händer det. 

Jag får en chock.

Någon talar till mig som om den vet. 

Och som den vill.

Och som att det visst finns lösningar och stöd.  

Ett nytt hopp tändes i detta ögonblick.

Det är värt några tårar.

Dom ligger visst redan på skrivbordet i en pöl. 

En pöl stor som en femkrona men värd så mycket mer. 

En pöl av hopp. 

Meningslöst bloggande om Googlande mm

För att underlätta kommande resor har vi lovat barnen varsin ny resväska. En blå Trunki. Den är bra för fler ändamål än att packa saker i. Eftersom den har försetts med hjul så kan barnen åka på den. Det finns även en rem med handtag så trötta barn kan dras av föräldrar eller varandra. Trunki-väskan är ju så gullig så jag själv blir kär i den. 

Frågan uppstod dock om man får ta med sig sin Trunki in i kabinen på Ryan Air-flighten. Det är en viktig fråga eftersom vi inte tänkt betala extra dyra pengar för att checka in bagage. Och rama-skriken om barnen plötsligt inte får ta med sig dessa väskor de förälskat sig i! 

Ryan Air har ju sina måttbestämmelser och Trunki´s mått överensstämmer inte med dessa. Efter lite Googlande fann jag dock denna bild.

Den övertygar!

Att fylla 39

Det var tjusigt.
Tjusiga blommor, tjusig tårta, tjusiga vänner och tjusig familj.

Dagen har nått sitt slut. Tårtan slut och vännerna gått hem.

Glad åt allt det fina går jag till kojs och laddar om för nästa kalas som på lördag hålls för en betydligt yngre man än jag.