söndag 19 mars 2017

Hemma?

Att inte känna sig hemma någonstans.
Eller att vara hemma överallt. 

Att alltid längta bort,
men hem.

Att vara otrygg men ändå trygg. 
Där du vaggar.

När alla mina sidor omsluts av det där oförutsägbara.
När den panikslagna vardagen suger det sista syret ur luften jag andas.
Eller när mitt sista känselspröt lösrycks,
det spröt som gjorde det möjligt att förnimma.
Lycka.
Och ljus. 

Då går jag trevandes i mörkret.
På något sätt tar jag mig dock framåt på en väg som den ena dagen aldrig är den andra lik. 
Och längtar hem.
Och bort. 

Plötsligt står du där i dina vackra färger.
Svart, röd, grön, vit, violett. 
Och är förutsägbar. 
Och visar vägen på ett nytt sätt.
Hem.

Hur många gånger har jag inte inte letat efter ljuset på din violetta himmel?
Undrat varför den skarpa konturen av bergen där bortom det otydliga föder i mig en nästintill fysiskt kännbar och smärtande längtan. 

Kanske för att jag skulle söka upp dig? 
Och finna.

Hemma är inte borta då.
Så länge dina färger målar. 

Mitt liv.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar