Att göra om

Jag vet att det aldrig mer ska bli som förr.
När några ska hit och några ska dit.
De högsurrande samtalen kommer att upphöra.
De uppdelade små diskussionerna.
De nyfikna öronen som vänder sig åt alla väderstreck för att inte missa.
Och skratten likaså.

I den brusande sången av sjutton.
Blir sången aldrig densamma igen.

Kanske blir det verser och refränger.
I mindre skala. Och fina toner. Ändå.

Men ingen sång blir åter såsom den är sjungen nu.
Spretig och samstämmig.
Spretig, på ett fint och utvecklande sätt.
Samstämmig, utan att för den skull harmonera sönder.
Det olika.
Som är.
Vi.

Att acceptera är en en sak.
Att separera, en annan.
Att sörja, en tredje.
Och att bli något nytt, en fjärde.

Sju ska sjunga från ett håll.
Och tio från ett annat.
Och någonstans däremellan ska rösterna från ett bärande Vi spränga en ljudvall.

Poff!

Och ingenting ska få ruinera det som Vi har!

Nu.

Hemma?

Att inte känna sig hemma någonstans.

Eller att vara hemma överallt. 

Att alltid längta bort,

men hem.

Att vara trygg men ändå otrygg. 

Där du vaggar.

När alla mina sidor omsluts av det där oförutsägbara.

När den panikslagna vardagen suger det sista syret ur luften jag andas.

Eller när mitt sista känselspröt lösrycks,
det spröt som gjorde det möjligt att förnimma.

Lycka.

Och ljus. 

Då går jag trevandes i mörkret.
På något sätt tar jag mig dock framåt på en väg som omöjligen kan hjälpa mig att urskilja den ena dagen från den andra.

Och längtar hem.

Och bort. 

Plötsligt står du där i dina vackra färger.

Svart, röd, grön, vit, violett. 

Och är förutsägbar. 

Och visar vägen på ett nytt sätt.

Hem.

Hur många gånger har jag inte inte letat efter ljuset på din violetta himmel?

Undrat varför den skarpa konturen av bergen där bortom det otydliga föder i mig en nästintill fysiskt kännbar och smärtande längtan. Dit hän. 

Kanske för att jag skulle söka upp dig? 

Och finna.

Hemma är inte borta då.

Så länge dina färger målar. 

Mitt liv.

Tankar.

Om jag kunde förstå.

Vidden, bredden, djupet.

Av begreppet kärlek.

Om jag kunde förstå,

att jag inte kan förstå.

Vidden, bredden, djupet.

Av begreppet kärlek.

Om jag kunde förstå.

Hur mycket, eller hur lite, kärlek jag förvaltar.
Och hur mycket, eller lite av den, jag kan ge.
Till dig.
Jag önskar jag kunde förstå, hur det är funtat.
Om kärleken är bevarad,
och avsedd,
för dig.
Endast.

Jag kan inte veta.
Men tro, det kan jag.
Åtminstone försöka.

Och hoppas att min Tro på kärleken,
är vidare, bredare och djupare.
Än vetandet.
Och att den möjligen växer.
När jag tror på den.

Kärlek kan omöjligen växa av krystade handlingar i försök att hålla den vid liv.
Det som sägs i Amelia  är rappakalja.
Lögn.

Kärleken får inte luft om den hamnar under ett berg handlingar eller annat som automatiskt kräver en motprestation.
Det kväver och dödar.

Dig och mig.

Oss.






  

Min nyårskrönika

En stund.
En minut.
En sekund.

Av allt det där som är det hela.
Existensen.

Ett år.
En tid.
En del.

Av allt det som är livet.

Det existentiella flödet.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

Jag tänker på vem jag är i detta flöde som kommer och går. Där solen går upp, och solen går ner. Där höstvinden blåser i en riktning och vårfloden forsar åt en annan. Där det blir vinter, vår, höst och sommar. Varje år.
Där allt detta sker utan någon som helst ansträngning från mig.
Tiden.
Den går framåt ändå. Lika lika.
Sommar, höst, vinter, vår.

På samma sätt är jag, jag.
Som våren är vår, är jag, jag. I alla tidevarv.
Och du är du.
Han är han och hon är hon.
Såsom människor i alla tider varit jag, du, dem de och vi.
Existerat.
För en kort sekund.
Varit. Tänkt. Känt. Älskat. Hatat.

Och trott.
Eller vetat.
Att allt är någonannanstans.
Bortom bergen.
Framför, bakom, ovan eller under.

Det kan inte fångas.
Det där som är.
Som hela tiden rör sig.
Framåt.
Livet.
Vinden, vattnet, luften och elden.


Men om jag stannar upp en stund. Om jag stannar upp i detta som ständigt pågår i det ofångbara runtomkring mig.
Om jag tar mig tid att lyssna, känna och tänka.
I detta vidunderliga och vackra.
Då märker jag att jag är någon, i relation till allt det andra. Till dig, honom, hon, dom och det.

Jag är den som  älskar och hatar. Som gläds och som sörjer. Som skrattar och gråter.
Jag är den som har kastat mig utför ett bottenlöst stup och lagt mitt liv i dina händer.

I tiden.

Jag kan ha modet att stanna upp och möta och känna det som är livet.
Alltmedan tiden bär mig.

Framåt.


Gott Nytt År ❤

Tankar om att begripa

Jag är här,
i mina tankar.
Med kroppen mot jorden.
Trygg.
I mitt eget vara kan jag tänka,
fundera, observera, reflektera.
Och förstå.
Skönt.

Men så kommer dom.
Orden.
Dom andras.
Orden som river upp allting.
Orden som flyger runt och saboterar,
såsom elaka regnmoln kan blåsa in från ingenstans och skymma de gyllengula solstrålarna på en klarblå himmel.

Ta bort! Stick!
Försvinn.

Jag vill inte ha er.
Här.
Lämna mig bara i fred.
På min filt.
I solen.
I det vackra ljuset.

Där vill jag ligga och förstå mina trygga tankar.
Med kroppen mot jorden.
I mitt eget.
Vara.

Tanke om tankar

Att titta men inte se.

Att lyssna men inte höra.

Förblindad. 

Döv?

Hur kan den ena göra si? 

Och hur gör den andra så?

Tittar inte ens men ser. 

Lyssnar inte alls men hör. Ändå.

Någon ser berg och någon annan ser småsten.

Någon vet bäst, någon vet inget.

Samma plats och samma samtal. Samma kropp. 

Samma.

Liv.

Men så olika. 

Allt packas i mitt huvud som en vacuum-lindad biff.

Syret är slut.

De konstruktiva tankarna kan inte ta plats och till slut måste jag pysa.

Ut. 

Ut ut ut. 

Eller kanske bara stanna upp.

Och explodera.

Poff!

Tanke om mening

Hon kommer till dig.

Ängslig, sorgsen, trött. Men hoppfull.

Ditt trygga rum omsluter henne - liksom det trygga lilla fågelboet omsluter fågelmamman och hennes ungar. 

Insvept, dold.

Men sedd. Och hörd.

Ditt rum har funnits genom tider och generationer. Hon känner det.

Det kontinuerliga och fasta.

Det hoppfulla. 

Spåren från tidigare generationer. 

Vissheten om att fäders förfäder sökt ditt rum av samma skäl.

Hoppfullheten leder henne fram.

Till dörren.

Dörren som hon tidigare inte vågat öppna av rädslan att falla ner i den bottenlösa avgrunden.

Det materiella myntets baksida dit insikten om de materialistiska värdenas meningslöshet lett henne.

Men dit hon inte vågat gå. 

Avgrunden är inte bottenlös längre. 

Hon tror sig tro.

Det.

När ditt rum har talat.