Wunderbar

Jag har en förmåga att gå upp i saker och ting. Det kan vara saker av olika karaktär. Saker som kanske naturligt förknippas med mig, vad vet jag? Eller saker som jag själv ibland förvånas över att jag nästan blir manisk i.
Denna förmåga fyller väl kanske någon funktion?
Terapeutisk?
Dagdrömmande i måttliga mängder anses ju bidra till kreativitet.
Så jag tror det är bra.

Exempel på saker jag under senare år gått upp i:
Sjötomter
Resor
Träningsmetoder
Matlagning
(Dam)Fotboll


Exempel på saker jag gått upp under senare år som förvånat mig själv är:
Julgranskulor
Tygblöjor
Snickarbyxor
Skinntossar
Bärsjalar

Det sistnämnda lever jag i just nu.
Jag dagdrömmer om den perfekta sjalen.
Kanske har jag hittat den,
på tyska Ebay!

2000 kr.

Wunderbar!

Hjälp mig förstå hur folk tänker

Läser i Ljusnan om Edsbybadet och nedläggningsförslaget. Hör senare under dagen rykten om att beslutet om nedläggning redan är taget.  Jag får konstiga känslor. Känner sorg, hopplöshet och ilska på samma gång. 

Varför gör man så här? 

"Vi måste spara 700 000 kr"

700 000 kr!! Vad är det? 

En piss i Missisippi!

2 nya shabby chic-kök!

1 och en halv könsdiskriminerad Volvo!

Mina konstiga känslor förvandlas till konstiga tankar. 

Eller riktiga.

Som att hela debatten om nedläggningar och hit och dit, skolor, mm egentligen handlar om nånting annat än att spara 700 000 kr. Visst, jag är inte helt blåst. Förstår väl att kommunen inte är stenrik. Men det här handlar inte bara om de ynka 700 000 kronorna.

Alltihop känns som ett politiskt spel som pågår över allt annat än utifrån människors (kommuninvånares) behov. Ett spel som tar mer hänsyn till en fjantig gammal kvarleva om nån slags fejd, mindervärdeskomplex-grej och bitterhet mellan Alfta och Edsbyn. 

"Detmåstevarättvistförannarsblirvisura (i Alfta) ochtrorattallahataross"- kind of thing!

Det ska alltid vara så rättvist så till och med de båda badhusen har samma, exakt samma öppettider. Detta resulterar i att det ALDRIG går att bada mellan månaderna maj-oktober och inte heller på söndagar året runt. Och nu har rättvisetänket nått en ny dimension vilket innebär att det inte kommer att badas i Edsbyn överhuvudtaget. 

Inte i januari och inte på onsdagar heller. 

Någon som rimmar på Soomi fattade väl det briljanta beslutet för ett tag sen att rusta det pyttelilla badet i Alfta och båda badhusen skulle vara kvar.  

Plötsligt ska det stoooora badhuset i Edsbyn bort och kommunens ALLA skolungdomar ska bussas till det pyttelilla badhuset, med de pyttesmå omklädningsrummen som är så trånga att man fasen smittas av skåp-grannens hemorrojder. 

I stället för att räkna vilken ort som har mest grejer "ni har kommunhus då ska vi ha badet, ni har gymnasiet då ska vi ha högstadiet etc" så kanske man kunde titta på behov som finns. Ja om man nu förstås vill att några andra ska bo kvar i (o)bygden förutom den klick som tillhör inventarierna och prisar denna bygd för vad den är (och inte är) och tycker att allt är så himla fint och bra. 

Man kanske kunde titta på hur man får mer intäkter till de båda badhusen exempelvis. Eller i stället för att räkna grejer räkna hur mycket pengar som försvinner till följd av att människor, som har några grundläggande krav på sin tillvaro, vägrar bo kvar här om allt försvinner. 

Det finns ju liksom en gräns för hur mycket man vill utsätta sig själv och sina barn för. 

Inget högstadie, inget badhus, ingen fam Karsbo.

Någonstans däremellan är gränsen nådd för mig iaf.

Tack och hej!

En fin sekvens ur en vanlig vardag

Rastklockan ringer.
Skoldagen har nått sitt slut.
En gosse som kämpar med sin motivation för att gå i skolan blir extra glad när fröken säger "slut för idag".

Glad och ivrig springer han ut på skolgården för att visa sin mötande mamma en grej.
Han har fått ett fint sudd. Ett bilformat sudd, av den snälla talpedagogen.
Mamma, mamma, titta! Utbrister han och knövlar ner sina små barnfingrar i den trånga byxfickan. Titta vilket fint sudd. Jag älskar bilar.
Han är så glad.
Och mamman är glad. För gossen är ju glad.
Glad att vara i skolan.

I samma ögonblick kommer några större killar och ska spela fotboll.
Gossen vill vara med.
Med bilsuddet i handen springer han iväg med storkillarna mot fotbollsplanen.
Han spelar en stund men det blir dax att åka hem.

Kom, säger mamman.
Gossen kommer.
Han stoppar ner sin lilla hand i fickan för att försäkra sig om att bil-suddet är kvar.
Suddet är borta.
Gossen kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Det går inge bra.
Han är så ledsen. Läppen darrar och snart rinner tårarna ned för de svettiga små kinderna.
"Mamma mitt sudd", gråter han.
Gossen är förtvivlad.
Mamman är förtvivlad.
Total glädje har plötsligt vänts till otröstlig sorg.

En rastvakt kommer förbi.
Gossen berättar gråtande att han tappat sitt sudd. Ett bilsudd.
Ojdå, säger rastvakten med bekymrad röst.
I nästa sekund ropar rastvakten högt till alla fotbollsspelande storkillar, småtjejer, stortjejer och småkillar:
"Kan alla hjälpa till och leta efter ett sudd? Det är en bil"
Hela skolgården stannar upp.
Samtidigt omringas den lilla gråtande gossen  av storkillar och stortjejer som vill trösta honom. Många vill trösta.
Och många vill leta.
Alla andra killar och tjejer letar.
Letar efter suddet.

Efter en stund kommer en storkillle fram och knackar den gråtande gossen på axeln.
"Här, jag hittade det"

Nu gråter mamman.
Gossen slutar dock.
Han är glad nu.

Och det är mamman också.

Duktigt Expressen!

Kvällsblaskan Expressen slår på stort och gör ett EM-magasin. Något liknande har aldrig skett i media inför ett mästerskap i Damfotboll så handlingen i sig är i och för sig värdig. Men när jag slår upp sportsidorna i Expressen kan jag inte låta bli att bli bitter. 

Expressen har nämligen låtit sig göra ett tre helsidor långt reportage om hur DUKTIGA och BRA dom är som gjort detta magasin om dam-EM. 

140 sidor!! 

WOW! 

Pia och flera av spelarna är med i reportaget. Dom ler och visar sin tacksamhet och beundran över magasinet. Jag läser och och försöker i min fantasi byta personerna i detta "duktiga Expressen reportage". Pia mot Hamrén, Schelin mot Zlatan osv. Inte ens i min vildaste fantasi lyckas jag se Zlatan sitta och tacka Expressen för uppmärksamheten. Vilket århundrade bakåt i tiden hade ett sådant reportage varit möjligt? Kanske på stenåldern hade de manliga fotbollsspelarna tackat media som slitit länge med att rista in ett EM-magasin i runsten!! Men antagligen inte ens då!

I den manliga fotbolls/idrottsvärlden har man aldrig behövt tacka för uppmärksamhet och publicitet. Man måste inte ens förtjäna den. Som kvinnlig idrottare måste du vara både väl förtjänt och tacksam för den publicitet du eventuellt får.

Nej, nu måste jag sura några dagar innan jag kan svälja min stolthet och ändå köpa EM-magasinet som säkert erbjuder intressant läsning. 

Ja jag är väderbitter och jag erkänner det

Ja då sitter jag här igen, framför datorn, och letar resa. Känns alldeles bekant. Bekant även att regnet står som spön i backen och termometern visar 16 grader.   Det är det här som kallas sommar. Svensk sommar.

Jag börjar så smått inse att sommaren är  en bluff. Något som alla väntar på och längtar efter men som aldrig riktigt infinner sig. Åtminstone inte den där varma sol- och badsommaren man drömmer om varje år från mitten av oktober till slutet av april.

Jag inser också mer och mer att jag under de senaste åren utstått vintern eftersom jag haft hopp om sommaren. 

När jag nu avslöjat sommarbluffen undrar jag hur jag ska uthärda vintrar framöver.

Övervintra på Mallorca är den enda lösningen jag har för dagen. 

Omklädningsrumsfika

Längtan till riktig träning och fotboll är stor. Än så länge får jag dock nöja mig med att fika i omklädningsrummet. Det mättar mina fotbollsinnen för stunden att höra fotbollsnack och känna doften av svett, liniment och gräsiga skor.

Så kom Judit

Ett efterlängtat flickebarn.

2013-05-29.

Namnet Judit har vi burit med oss sedan Simon föddes. Och sen sedan Marcus föddes. 

Till vår stora förvåning fick vi nu en flicka. 

En Judit!

Fint också att hon kom till världen en vacker försommardag. 

Jag satt ute i solen på förmiddagen. Värkarna hade börjat. 

Jag kände doften av grönska. 

Ljumma vindar.

Jag hörde fåglarnas sång. 

Sinnesförnimmelserna förde mina tankar till dig, min barndomsvän. Du vän som gav mig mycket. Inte bara fotboll, tv-spel och tjejsnack. 

Du gav mig så många andra upplevelser. Kreativa, meditativa, estetiska, filosofiska, andliga. 

En djup närvaro.

Vänskap.

Du brukade säga att när vårfåglarna sjunger låter det som de säger: Juu-dit, Juu-dit, Juu-dit...

Och det stämmer. 

Jag tänkte på det när jag satt där och solade 2013-05-29, med värkar, och hörde fåglarnas sång. 

Tre timmar sedan kom det en Judit. 

Extra bonus att Du min vän har födelsedag den 31 maj. 2 dagar efter Judit! 

Då sjunger jag, fåglarna och Judit för Dig!