Lucka 6. Gräset är inte grönare.

Fick en lugn stund.
Sitter och stirrar ut i luften. Mediterar. Tänker. Vilar.
Vrider huvet åt höger.
Min stirrande blick letar sig ut genom 70-talsvillans enorma panoramafönster som vätter mot nåt väderstreck.
Solen, som hållt sig undangömd tiofaldigt längre än Ursut på 90-talet, har nu letat sig fram frivilligt. Visar sig för mig. Det är vackert.
I övrigt är min panoramavy ganska dyster.
Livlösa träd, nedsläckta villor och en gungställning som vemodigt påminner om sommaren som var. Bortåt horisonten skymtar skog, skog och åter skog. Den framstår så oändligt oändlig.
Inte ens min vildaste fantasi kan skymta någonting annat än skog bortom den.
Ödslighetens oändlighet gör mig så liten.
Och rädd.
Klump i magen.
Panik?
Jag sitter blixtstilla och bejakar känslan som vandrar genom mig.
Den börjar långt ner i kroppen och är dyster och otäck.
Ursprungsmänniskan i mig vill ta till flykt.
Greppa en ärvd gustaviansk stol. Krossa panoramafönstret och spring.

Jag andas och blundar och försöker stå ut.
Andas, andas.
Låter tårar tränga fram om dom vill.
Stå kvar.
Att stå kvar blåser nytt liv.

Längs vandringen genom kroppen förändras plötsligt känslan.

Den okonstruktiva flykten omformeras.
Blir konstruktiv ångest.
Vill måla, tova ull och läsa dikt och psalm.
Älska.
Livet.
Det lätta och det svåra.

Den moderna människan kan inte fly från sina odjur.
Måste stå kvar.
Möta.
Ta kampen.

Marcus "notch" Persson satt också i Roteberg en gång. Blickade ut över ödsliga vidder.

Lucka 5. Tid och rymd.

Sekunder, minuter, timmar, dagar. Tid.
Droppar, rinner, forsar. Sveper.
Förbi.
Kommer aldrig igen.
Aldrig, aldrig, aldrig.
Igen.
Nåt mer.

Blickar, leenden, samtal, möten. Vänskap.
Droppar, rinner, forsar. Förbi.
Kommer de igen?

Tiden är och så är vi.
Beroende av,
att se, känna, lyssna.

Fånga tiden i din hand. I ett krus.
I ett ögonblick.

Kanske en sista chans.
Sekunden kommer aldrig mer igen.

Aldrig mer igen.

Borta.

Lucka 4. För trött

Idag står Karsbos hjärna still. 

Tömd efter för många intryck på en och samma dag.

Spanskakurs som krydda på moset och det redan överfulla huvudet blev proppfullt.

Jag har inte läst mycket poesi i mitt liv, men det jag har läst har jag älskat.

Efter gårdagens inlägg om existentiell ångest plåstrar jag om mig och finner vila i en favorit av Ylva Eggehorn.

Stå stilla i smärtan
rotad i det som är ljust i dig.
Låt svärdet gå igenom dig.
Kanske det inte alls är ett svärd.
Kanske det är en stämgaffel.
Du blir en ton.
Du blir den musik du alltid längtat efter att få höra.
Du visste inte att du är en sång.

- Ylva Eggehorn

Lucka 3. Schizo eller mänsklig?

Denna eviga ångest.

Beslut, gränser, tillsägelser, fostran och konsekvenser. 

Tjat, sura miner, fördolda hot varvat med morötter.

Sitt still, ät upp maten, borsta tänderna, på med pyjamas, packa väskan.
Vill ju bara vara snäll!

Jag slits i stycken!

Alla stycken jag består av. 

Många. 

Olika.

Stycke ett, format av min uppväxt och mina förfäders fäder i arbetets och moralens anda. 

Stycke två, format av mig själv i pubertal förvirring, neonfärgade skärp och rädsla.

Stycke tre, format av mig och vissa andra som lystrades till under den lite mindre excentriska efterpubertala eran. Tyvärr också ganska mycket ace of bace och Pops.

Stycke fyra, format av en sträng och disciplinerad fotbollskultur med sköna inslag av familjefeeling och underbara människor. Samt en hel del akademisk teoribildning. 

Stycke fem, håller på att formeras under bymentalitet, shabby shic-frälsning och pizzeriakultur.

Någonstans i detta mischmasch av nedärvda mönster, samhälleliga normer, nyvunna värderingar och vanlig mänsklighet ska man leva sin vardag.
Veta hur man vill ha det.

Fatta beslut.

Flera i minuten. 

Det suger.

Energi.

Tär.

Ge mig ett facit.

Nu.

Eller ett helt stycke.

Tack.

Lucka 2! Försöker förstå

Det är en kylig och ruggig decemberdag. Natten har varit kall i den barackliknande campingstuga jag bor i. Sveper sovfilten runt mig och försöker värma mig med en kopp te men lyckas inte. Mina händer darrar och kroppen känns trött och tung. Jag vickar på det lilla skynket i fönstret som avsåg att stänga ute ljuset från den kvällssol som letade sig in den förra årstiden. Skynket behövs inte längre utan hänger mest kvar som en symbol för det ljus som en gång fanns. Eller som kanske kommer?
Nu finns det dock inte. Ljuset.
Nu är det bara mörker. På båda sidor om skynket.
Svart.
Sot.

Jag sörplar i mig den sista tetåren och rafsar ihop mina grejer i en plastpåse. Filt, sjalett, handledsvärmare, mugg. Jag behöver inte packa nåt att sitta på längre. Min sittdyna har fått en egen förvaringsplats bakom papperskorgen utanför Ica. Snällt att den får stå där.
Bilen kommer om några minuter. Alltid samma tid. Samma tur. Samma ordning.
Nummer fem.
Jag hoppar in. De andra fyra sitter ihopkurade. Trötta. Ingen orkar prata.
Tio tomma blickar letar sig ut genom de lortiga vw-bussfönstren och vägen framåt känns oändlig. Finns det nåt slut?
Slut på tomma blickar?
Slut på brustet hopp?
Slut.
Ingen orkar prata och ingen orkar tänka. En tänkt tanke kanske når in i mitt blödande hjärta.
Hjärtat som fortfarande lever och som är hos mina barn och min familj. Dom jag lämnade.
I sorg. I förtvivlan.

Om hopp.

Bussen stannar.
Femman av.

Ännu en dag väntar i det främmande landet.
På en halv kvadrat asfalt.

Sätter mig ner. Kutar lite med med ryggen. Böjer mina stela ben och korsar dem till en slags
skräddarposition. Virar in mig i en brun och grårutig halvyllefilt med fransar.

Det kommer att bli en lång kall dag.

Och mörk.

För en skramlande mugg.

Lucka 1. Vad är det jag håller på med när jag håller på med det jag håller på med?

Detta citat är taget från en metodkursföreläsning under min tid som sociologistuderande. Föreläsaren, vars namn jag tyvärr inte minns, uppmanade oss att i vår forskning alltid ställa oss frågan "vad är det jag håller på med - när jag håller på med, det jag håller på med".

Ibland ploppar det citatet upp hos mig som en blixt från jäkligt molnig himmel.

Va fasen är det jag håller på med, när jag håller på med, det jag håller på med?

Advent. Simon fyller år. 

Stress, stress. 

Baka, baka, baka. 

Tvätta, städa, putsa, feja.

Få fibro.

Handla presenter. 

Få ångest. Huset redan fullt med grejer. Köpa mer. 

Snart är det ju fasiken jul. 

Då ska vi handla ännu mer.

Mer ångest. 

Får hemorrojder å. Av stress.

Köper adventsblommor för ca 900 spänn. O snittblommor med bär.

2 av 3 barn äter bären en sekund då maken vänder ryggen till.

Googla giftcentralen. 

Hem och städa mer.

Laga middag. 

Förbereda kalas. 

Vännerna kommer. Och släkten.

Det blir så trevligt. Och roligt. 

Jag älskar när dom kommer.

Hade det varit mindre roligt och trevligt utan alla bestyr?

Utan ångest, stress och hemorrojder?

Antagligen inte. 

Hur många år ska det ta för mig att inse det? 

Att mötet är det viktiga.

Gemenskapen.

Vännerna.

Familjen.

År ut o år in. Jag taggar inte ner.

Vad är det jag håller på med?

Jag har börjat tänka mycket på döden. Fast jag egentligen inte vågar.

Kanske jag skulle våga tänka lite mer på den. På riktigt. Då kanske jag skulle lära mig nåt om livet. 

Att tagga ner.

Värdesätta det värdefulla. 

Det som jag faktiskt redan vet. 

Livet är för för kort för att göra dumma saker.

24 luckor om livet, döden och diverse andra existentiella dilemman.

Har faktiskt saknat min egen blogg. Tror jag.
Eller är det mig själv jag saknat?
Kanske? Men troligen inte. Jag saknar inte mig själv så ofta. Och framförallt inte mina tankar. Dom blir ganska påfrestande i längden.

Men jag har gett mig själv ett löfte. Att skriva något i bloggen varje dag från nu fram till julafton. Som en kalender.
Den ska handla om döden och livet. Tror jag. Men det kan bli ett och annat shabby chic-hat också. Och ironi. Eller öppet förakt gentemot det jag tvingas stå ut med i min vardag. Som exempelvis brunmålade dörrkarmar, plastmattor som ska se ut som parkett, människor som vill va annorlunda på ett likadant sätt etc etc.

LUCKA 1 publiceras inom kort.