Fick en lugn stund.
Sitter och stirrar ut i luften. Mediterar. Tänker. Vilar.
Vrider huvet åt höger.
Min stirrande blick letar sig ut genom 70-talsvillans enorma panoramafönster som vätter mot nåt väderstreck.
Solen, som hållt sig undangömd tiofaldigt längre än Ursut på 90-talet, har nu letat sig fram frivilligt. Visar sig för mig. Det är vackert.
I övrigt är min panoramavy ganska dyster.
Livlösa träd, nedsläckta villor och en gungställning som vemodigt påminner om sommaren som var. Bortåt horisonten skymtar skog, skog och åter skog. Den framstår så oändligt oändlig.
Inte ens min vildaste fantasi kan skymta någonting annat än skog bortom den.
Ödslighetens oändlighet gör mig så liten.
Och rädd.
Klump i magen.
Panik?
Jag sitter blixtstilla och bejakar känslan som vandrar genom mig.
Den börjar långt ner i kroppen och är dyster och otäck.
Ursprungsmänniskan i mig vill ta till flykt.
Greppa en ärvd gustaviansk stol. Krossa panoramafönstret och spring.
Jag andas och blundar och försöker stå ut.
Andas, andas.
Låter tårar tränga fram om dom vill.
Stå kvar.
Att stå kvar blåser nytt liv.
Längs vandringen genom kroppen förändras plötsligt känslan.
Den okonstruktiva flykten omformeras.
Blir konstruktiv ångest.
Vill måla, tova ull och läsa dikt och psalm.
Älska.
Livet.
Det lätta och det svåra.
Den moderna människan kan inte fly från sina odjur.
Måste stå kvar.
Möta.
Ta kampen.
Marcus "notch" Persson satt också i Roteberg en gång. Blickade ut över ödsliga vidder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar