Ett passionerat möte

Jag behöver bara se en ryggsäck eller resväska och min reselystnad är väckt. Som klassisk betingning när den är som bäst. Pavlov hade lika gärna kunnat genomföra experimentet på mig i stället för på sina hundar. Bortsett från att jag inte levde på 1800-talet.

Väskan packades i går för utbildningsresa till Staden mellan broarna. Reselystnaden på topp. Jag och min kollega tog det oexotiska X-tåget från Bollnäs framåt seneftermiddagen. Väl framme på Centralstationen blev det en kvällspromenad i snålblåst till Riddarholmen och piren där vår drottning väntade. Hon tog emot oss med varm famn och trots sina schabbiga hytter och billiga juldekorationer är hon väl förlåten.

Kvällen var snart passé varför vi blev kvar i våra hytter och ägnade oss åt samma sak. TV-tittande i nackspärrsposition till följd av dålig placering av TV och/eller trång brits.

På morgonkvisten idag letade vi oss ut ur våra hytter, åt en god frukost och begav oss. Promenaden gick förbi Riddarholmskyrkan, vidare upp för Wrangelska backen och över bron till Gamla stan. En mycket tjusig promenad. Min kollega och jag lät som två papegojor i vår upprepande fåordiga konversation "åhhh vad fint det är, åhh vad fint det är, åhhh vad fint det är.

Jag hade på riktigt glömt bort hur fantastiskt vacker vår huvudstad är. Jag blev kär, förälskad och ställde mig frågan "varför bor jag inte här"? Svaret till mig själv var kort och givet "nej för du har inte råd"!

Promenaden fortsatte i Gamla stan längs Lilla Nygatan och fram till Kornhamnstorg där utbildningen hölls. Jag följde troget föreläsningen men kände en nästan smärtsam längtan ut i staden för att frossa i den fantastiska miljön. Folket, arkitekturen, dofterna, cafeérna, restaurangerna, gränderna, kullerstenstråken, gamla anor, det genuina. Kärlek!

Lyllos dom som bor där. Vilket frosseri. Storstadsbulimi!

Dagen tog slut för fort. Jag hann inte få nog, långtifrån nog. Vi rusade till tågen kl 15.40. Jag ville stanna. Jag vill alltid stanna. Vart jag än är. Har aldrig hemlängtan. Något som skiljer mig från de flesta.

Vl framme i Bollnäs stod mina tre killar på perrongen med glada miner och öppna famnar. Jag kände värme.

Vad mysigt att komma hem.