I dag var det femårskontroll. Vad jag kände inför den har jag inte formulerat klart än. Inför fyraårskontrollen för ett år sedan formulerades följande:
Någon klokare och mindre problematiserande säger "Kan han inte bara få vara den han är? Orden ekar i mitt huvud och jag hör mig själv svara ”Jo det får han väl”. Det förblir en gåta hur mitt talcentra överhuvudtaget kan forma de orden när jag egentligen vill svara "nej han får inte vara den han är. Han ska vara bäst, inte sämst! Bäst på huvudfotingar för i helvete!” Jag säger något annat än jag tänker. Kanske är jag inte helt befriad från simultanförmåga ändå? Jag har ju trott det, ända sedan jag vid en ålder av trettio tog pianolektioner.
Måste man vara bäst på huvudfotingar? En stund av eftertanke kanske kan vara på plats. Att göra sonens huvudfotingar till nån slags prestige? Är det sunt?
Insikten tränger upp genom kroppen. Långt nerifrån magen, som ur ett avgrundsliknande mörker, tränger den upp. Längs sidorna av min hals, förbi öronen och tinningarna. Jag slås av sanningen. Den skamliga sanningen om den prestigefyllda mamman som vill få stora A genom sin fina lilla son.
Sanningen är så enkel att tyda och den svider. Hela vägen upp från bröst-trakten svider den. Slutligen får den åtminstone ge sig hän. Väl uppe i ögonhålorna kan den inte gömma sig längre.
Salta droppar är vackert. De rymmer en insikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar