Lucka 20. Rebecka

Nummer nio ut.
Sist men icke minst.

Rebecka Hallgren.

Jag är inget större fan av Magnus Uggla, men en gång hörde jag honom säga en grej som var bra. Jag citerar:
"När man är vuxen så har man liksom inte roligt. Man kan ha trevligt med vänner och så men det är  inte roligt så som när man var ung" (M.Uggla)
Jag kan känna igen mig i det.
Det där hämmade livet som medföljer inträdet i vuxenvärlden och bildandet av familj.
När det plötsligt blir så mycket allvar.
Som man själv ska stå för.
Axla en massa ansvar.
Boring.

Inte undra på man inte skrattar så mycket längre.
Eller har så där hysteriskt roligt. Som man bara hade med tjejkompisarna.
Förr.
Den där porlande flickigheten som bara fanns där och var självskrattande.
Och glad.

Numera är den som höljd i dunkel.

Men tydligen finns den där någonstans.
För Rebecca lockar fram den.
Denna stora människa i en så liten kropp.
En sån glad och levande uppsyn.
Leende. Porlande. Bubblande.
Och frisk.

Såsom om en kraftig vind sveper med sig de vissnande löven från träden sveper hon undan det vissna i mig.
Och lockar fram den där flickaktiga glädjen.
Den som jag glömt.

Som en jäkla mega Glossy-box är Rebecka.
Varje dag.
Bubbelgumsdoftande och sprallig och innehåller rubbet av den där vardagslyxen som en sliten, tråkig, trebarnsmor behöver.
Mp3-filer med host-låtar och annan medryckande 80-talspop.
Chokladpraliner, koffeinkickar och skönhetstips.

Fixar allt i ett litet kick.

Plötsligt känns inte vuxenlivet så betungande längre.
Det är Rebecka som axlar mig.

Jag hoppas få ge tillbaka lite nångång.
En bouta-Glossybox.
För det behöver alla.

Det är värt en lucköppning det.

Lucka 19. Linnea

Nummer åtta ut.

Linnea Jonsson.

Den tiden det begav sig då tv-programmet Robinson hade sina glansdagar så brukade frågan
"vad skulle du ta med dig till öde ö" dyka upp lite nu och då. I mina kretsar.
Alltså, om du skulle spendera en lååång tid på en ödslig ö och endast fick välja en grej att ta med. Vad skulle det vara?
Diskussionerna kunde bli långa och livliga och förslagen oändliga. Inte alltid var vi heller överens om vilka egenskaper denna grej skulle besitta. Men typ:

Praktisk
Pålitlig
Vass
Mångsidig
Stark
Funktionell

Den ene hade klurigare ideer än den andre. Eldstål. Fiskenät. Multiverktyg, osv.
Själv tyckte jag aldrig att jag kom på det ultimata.
Förrän nu.
Nu vet jag.
Såklart.
Linnea!

Den ultimata överlevnadsmänniskan.
Som klippt och skuren
Hon skulle förse mig med allt jag behöver på den där ödsliga ön.
Mat
Vatten
Värme
Gott sällskap.

Om jag ramlar i vattnet skulle hon ge mig sin flytväst.
Behöver vi vandra 500 mil så tar hon mig på ryggen om jag behöver vila.
Kommo det ormar eller andra vilda (farliga djur) så går hon i bräschen för mig.

Det litar jag på.
För hon är trofast.
Pålitlig.
Uthållig.
Skulle aldrig lämna mig i sticket. Och skulle stå ut.
Med mig.
Även.

Dessutom skulle hon nog själv trivas på den där ön. Även om hon ibland kan ge skenet av att vara en lite hemmakär typ, så hade hon gillat det där livet.
Äventyret.
För bakom de där trofasta ögonen glimtar en mer äventyrlig längtan.
Tror jag.
Att jag sett.

En längtan om att få ge något till dem som har det sämre än oss i väst.
Till dem som  inte har något.
Ge det finaste.
En bit av sig själv.
En trygg stund.
En Linnea-hand.

Jag tror Linnea kommer att vara oss trogen ett tag till.
Tills längtan till Indien blir för stor.

Det är värt en lucköppning det.

Lucka 18. Jessica

Nummer sju ut..

Jessica Westin.
Alias "Jeckan"

Det fick bli Jeckans tur idag. Eftersom hon fyller år. Tycker det passar bra.
Hon är egentligen yngst i arbetskamratskaran och skulle vara sist ut i kalendern eftersom jag försökt gå efter ålder. Äldst-yngst.

Yngst förresten?
Hur gammal är Jeckan?
Blott 25 blir hon idag.
Vem kan tro det?

Jag träffade Jeckan för första gången långt innan hon började jobba med oss.
På ön.
Någongång under åren 2004-2006. Då var jag nyinflyttad och alla människor var bara människor i mängden. Det blir liksom så när allt är nytt och man försöker hitta rätt i det nya.
Jeckan var då typ fjortis.
Jag var 31.
Trots sin ringa ålder var hon en av dom få som utmärkte sig i människomängden.
Jag minns henne då.
Jag minns det nu.
Liten.
Men rakryggad.
Positivt egen.
Och pondus.

En sån där man gärna vill luta sig mot.

Så är det än idag.
Tio år senare.
Karakterisktikan finns kvar.
Än mer utpräglad.
Jeckan är allt det där och lite till.

Trygg!

Jag lutar mig gärna mot henne.
Hand i hand på svåra uppdrag.
Ber om hjälp.
Det känns så bra.
Trots nästan 20 års ålderskillnad är hon mer än min jämlike.
En klippa.

Jessica betyder förövrigt "den som skådar".
Kanske ligger det nåt i det.
Att vara smart nog att betrakta sin omgivning och en situation innan man fäller ett uttalande.
Att ha det tålamodet.
Det är få förunnat.
Koll på läget.

Det är Jeckan!
Och hon fyller år idag.

Det är värt en lucköppning det.

Lucka 17. Rebecca.

Nummer sex ut.

Rebecca Hedman.

Jag har en barndomsvän.
Som står mig mycket nära.
Trots att vi nästan aldrig ses finns hon med i min vardag på olika sätt.
Hon har präglat mig.
Gjort avtryck.
Livslånga.

På många sätt är hon och jag egentligen väldigt olika.
Olika intressen.
Olika familjebakgrund.
Olika prioriteringar.
Olika tankar.
Olika.

Men nånstans i olikheten smälter våra själar ändå samman.
I det konstnärliga och lite andliga.
Det där som min vän hade så nära till och hade så mycket av runtomkring sig.
Det som fanns i mig men som inte levdes ut på det sättet i mitt hus.
Det som jag längtade efter.

Det där lite bohemiska.
Det kreativa och meditativa.
Det enkla varandet utan mål.

Som tagna av vinden kunde vi förlora oss i nåt totalt oplanerat utan att veta vart det bar hän.
Som fångade av Hårga kunde vi sjunga oslipade stämmor timme ut och timme in.

Och Rebecca då?
Som jag inte känt så länge.
Känns just så.
Jag vet inte varför.
Det bara finns där.
Hos henne.

Som en kreativ proppfull bomb som snart exploderar.
Av längtan till nåt.
Skapande.

Kom med och vi klinkar på gitarren i 23 timmar och sjunger halvbra låtar.
Pratar om livet.
Om rymden och det bortom allt mänskligt vetande.
Det orationella.
Det där som vi aldrig hinner beröra.
Eftersom prestationsfyllda samtalsämnen och målinriktade bestyr alltid tar över.

Rebecca kan nåt annat.
Jag känner det.
I min kula.

Det är värt en lucköppning det.

Lucka 16. Maja.

Nummer fem ut.

Maja Karlsson

När jag skrivit om mina arbetskamrater har jag börja med att känna efter.
Blundat, koncentrerat mig och tänkt:
Vem är denna person?
Vad känner jag?

Jag ska skriva om Maja nu.
Jag sitter ner.
Händerna positionerade på tangentbordet.
Svårt.

Jag skriver Maja Karlsson.
Blundar.
Tänker.
Känner.

Plötsligt överrumplas jag.
Av strilande känslor.
Mina ögonvrår har plötsligt blivit tårfyllda.
Jag är överväldigad.
Av värme,
och tänker:

Hjärta!

Ett perfekt hjärta.
Måste det bli.

Ett varmt.
Livligt.
Estetiskt.
Lockande.
Bubblande.
Överväldigande
Perfekt förpackat hjärta vars fina yttre bara speglar en bråkdel av det ännu vackrare innanmätet.

Och mystiskt.
Som på Mona Lisa-vis.

I århundranden har Mona Lisas mystiska leende trollbundit och fascinerat konstvetare och andra.
Många är de blickar som letat sig fram till denna sköna dam och försökt förstå hennes otaliga gåtfullhet. Så gåtfull att skaparen Da Vinci själv inte ens kunde namnge sitt konstverk.

"Förkroppsligandet av den eviga kvinnligheten"
"Äldre än klipporna som omger henne".

Och fortfarande är Mona Lisa högst mystifierande. Fortfarande så levande och trollbinder.
Eftersom ingen har lyckats fånga henne.

Vem kan tämja Maja?

Kanske liknelsen fångar något?
Litet.
Så pass som det går.
För Maja fångas inte.

Däremot fångar hon.
Åtminstone mig.

Det är värt en lucköppning det.

Lucka 15. Sofie

Sofie Olsson.
Humor. Humor.
Buskis och torra radioprogram.
Galghumor, självironi och lite sarkastiska inslag.
Hur rolig kan man vara?
Arbetsdagarna swischar förbi i 190 med Sofie som sällskap.

Den där alerta blicken.
Skarpsyntheten att läsa av en människa och en situation innan den knappt hunnit existera.
Den oförtäckta mimiken som går att tyda från ljusårs avstånd.

Blixtsnabba tankar gör 120 000 kopior till ett karakteristiskt skådespel.
Jag älskar det.

Många tunga vardagar blir lätta som luft.
Ett verktyg för att stå ut. Med mycket.
Det uppskattas.

Men mitt i skrattet och humorn, skämten och ironin, finns också ett allvar.
En Sofie som känner.
Med .
Och för.
Den andre.

En Sofie som ser.
Igenom.
Det mesta.
Eller allt.

Aldrig behöver man vara någon annan än den man är.
Det känns tryggt.

Sofie går inte att lura.

Det är värt en lucköppning det!

"Lucköppning"??

Lucka 14. Maria

Jag hade skrivtorka och låg efter med några luckor i min kalender. Plötsligt slår det mig att jag kan skriva om dem som skulle kunna vara min andra familj. Dom som jag spenderar mer vaken tid med än min egen familj. Dom jag skrattar mycket med. Är allvarlig med, skämtar och ibland nästan gråter med.
Mina arbetskamrater.

Nummer tre ut.

Maria Pettersson.
36 år.
En stark kvinna i sina bästa år.
Ja namnet Maria sägs delvis ha betydelsen "stark". Precis som Maria är.

Annars är ju Maria mest känd som Jesu moder. Hon som red långan väg på en åsna. I full färd att föda sin förstfödde son.
Natt och dag strävade hon. Men sin man vid sin sida.
Jämrade sig inte utan plikttroget genomförde hon det uppdrag som den allsmäktige hade givit henne.
Gav sig inte
Kämpade.
Stretade.

Slutligen fann hon ett litet stall och hon födde det lilla barnet.
I all enkelhet.
Kämpigt.
Plikttroget.
Av kärlek.
För världens skull.

Det är Maria det.

Om man nu vill dra en liknelse till den bibliska berättelsen.
Och jag tror jag vill det.
För om nåt i princip omöjligt ska göras. Då är nog Maria den rätta.
Så är hon i mina ögon iaf.
Skulle aldrig ge upp.
Envis. Stark. Plikttrogen.
Och enkel.
På det mest genuina viset.

En hemlighet jag kan avslöja är att jag har en inbördes tävling med Maria.
Hon vet inte om den.
"Vem blir mest Svensson först".
Hon ledde till en början. Skaffade nog mannen i sitt liv före mig. Fortsatt ledning genom att bli ägare till "the House in the very big forrest" som jag och Tony försökte lägga beslag på. 2-0.
Men nu knappar jag in. Får en unge. 2-1.
Maria tätt efter. Får en unge. 3-1.
Jag rusar vidare. Får en unge till. 3-2.
Maria tätt efter. Får en unge till. 4-2.
Vi köper sommarstuga. 4-3
Maria skaffar Volvo. 5-3.
Nu ligger jag efter. Men kommer igen och köper villa "the second best Roteberg". 5-4.
Men Maria jobbar på sin ledning. Får en unge till. 6-4.
Ha!
Jag har också en unge till på gång. 6-5.
Knappar in.
Köper en Volvo. 6-6.
Men Maria är svårslagen. Bygger dubbel-carport och Rotebergs största altan. 7-6.

Hur ställningen slutar vet vi inte än. Men spänningen är olidlig.

Det är värt en lucköppning det.