Lucka 17. Rebecca.

Nummer sex ut.

Rebecca Hedman.

Jag har en barndomsvän.
Som står mig mycket nära.
Trots att vi nästan aldrig ses finns hon med i min vardag på olika sätt.
Hon har präglat mig.
Gjort avtryck.
Livslånga.

På många sätt är hon och jag egentligen väldigt olika.
Olika intressen.
Olika familjebakgrund.
Olika prioriteringar.
Olika tankar.
Olika.

Men nånstans i olikheten smälter våra själar ändå samman.
I det konstnärliga och lite andliga.
Det där som min vän hade så nära till och hade så mycket av runtomkring sig.
Det som fanns i mig men som inte levdes ut på det sättet i mitt hus.
Det som jag längtade efter.

Det där lite bohemiska.
Det kreativa och meditativa.
Det enkla varandet utan mål.

Som tagna av vinden kunde vi förlora oss i nåt totalt oplanerat utan att veta vart det bar hän.
Som fångade av Hårga kunde vi sjunga oslipade stämmor timme ut och timme in.

Och Rebecca då?
Som jag inte känt så länge.
Känns just så.
Jag vet inte varför.
Det bara finns där.
Hos henne.

Som en kreativ proppfull bomb som snart exploderar.
Av längtan till nåt.
Skapande.

Kom med och vi klinkar på gitarren i 23 timmar och sjunger halvbra låtar.
Pratar om livet.
Om rymden och det bortom allt mänskligt vetande.
Det orationella.
Det där som vi aldrig hinner beröra.
Eftersom prestationsfyllda samtalsämnen och målinriktade bestyr alltid tar över.

Rebecca kan nåt annat.
Jag känner det.
I min kula.

Det är värt en lucköppning det.