Maja Karlsson
När jag skrivit om mina arbetskamrater har jag börja med att känna efter.
Blundat, koncentrerat mig och tänkt:
Vem är denna person?
Vad känner jag?
Jag ska skriva om Maja nu.
Jag sitter ner.
Händerna positionerade på tangentbordet.
Svårt.
Jag skriver Maja Karlsson.
Blundar.
Tänker.
Känner.
Plötsligt överrumplas jag.
Av strilande känslor.
Mina ögonvrår har plötsligt blivit tårfyllda.
Jag är överväldigad.
Av värme,
och tänker:
Hjärta!
Ett perfekt hjärta.
Måste det bli.
Ett varmt.
Livligt.
Estetiskt.
Lockande.
Bubblande.
Överväldigande
Perfekt förpackat hjärta vars fina yttre bara speglar en bråkdel av det ännu vackrare innanmätet.
Och mystiskt.
Som på Mona Lisa-vis.
I århundranden har Mona Lisas mystiska leende trollbundit och fascinerat konstvetare och andra.
Många är de blickar som letat sig fram till denna sköna dam och försökt förstå hennes otaliga gåtfullhet. Så gåtfull att skaparen Da Vinci själv inte ens kunde namnge sitt konstverk.
"Förkroppsligandet av den eviga kvinnligheten"
"Äldre än klipporna som omger henne".
Och fortfarande är Mona Lisa högst mystifierande. Fortfarande så levande och trollbinder.
Eftersom ingen har lyckats fånga henne.
Vem kan tämja Maja?
Kanske liknelsen fångar något?
Litet.
Så pass som det går.
För Maja fångas inte.
Däremot fångar hon.
Åtminstone mig.
Det är värt en lucköppning det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar